Det här med att berätta att JAG BEHÖVER HJÄLP

Nånting jag älskar med den här bloggen är att ni som kommenterar alltsomoftast skriver era egna reflektioner över något som jag tagit upp. Det tycker jag är spännande (fortsätt!) även om jag inte alltid kommenterar tillbaka (men jag läser/lyssnar och tar till mig)

Jag tror att det är genom att vi delar våra erfarenheter och tankar med varandra som man kan få mer insikt i de här beteendena som följer med bipolär sjukdom och ADHD. Även de komorbida tillstånden är viktiga att berätta om, dvs de som utvecklas “på grund av”, tex depression och ångest och samsjukligheten/samfunktionsnedsättningar som ibland överlappar varandra - till exempel så kan en och samma människa ha Asperger/ADHD/dyslexi/dyspraxi/bipolärt/bordeline (…och PMS hahahaha).

Ibland så kanske når inte kriterierna “upp” till fullständig medicinsk diagnos. Men spela roll egentligen, om vi lär oss att är det lättare att förstå sig på även om man inte ens pallar med det (tex hos sin jobbiga unge! ) ,kanske att vi också kan föra den kunskapen vidare för att på så vis öka intresset för att kommunicera på ett konkret vis med varandra och andra med de här diagnoserna/etiketterna/beteendena/

Blanddiagnoser är vanliga bland alla sorters åkommor, inte bara psykiska, det VET vi men, som jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag inte alltid berättar att jag är manodepressiv också - ibland känns det onödigt att informera omgivningen mer än den kan ta till sig från början.  

Åhååååååååååå

Fick en flash i min skalle här om att det är lättare att säga att man har hjärtfel men man undviker att berätta att man lider av för tidig utlösning. Hahahaha hm, det kanske vart lite långsökt men det ena utesluter ju inte det andra, eller hur? Därmed inte sagt att man skjuter av lite för fort för att man har hjärtfel, men håll med om att det är enklare att berätta att man sällan får till det mer än 10 sekunder pga ett krånglande hjärta. Men ens partner kan ju behöva få veta, om inte annat så kommer det fram förr eller senare…
Usch vad jag blev morbid, men ni vet - jag och mina exempel.

För den som läser den här bloggen för första gången och börjar med det här inlägget så kan jag berätta att det är mycket vanligt att jag totalt glömmer bort vart jag ville komma med det jag började berätta. Och nu har det hänt igen. Jag bara skriver nämligen. Och tänker samtidigt. Ibland blir det så att jag börjar tänka på något annat än det jag skriver om och då blir det extra förvirrat. Som nu.

tadamtadamtadam *trummar med fingrarna och försöker minnas*. Näe, det är borta.

 Äh skit samma.

En kompis till mig fick bipolärdiagnos förra året efter att ha gått på SSRI/antidepp i 7-8 år via hennes allmänläkare på vårdcentralen men var fortfarande helt under isen, hade börjat utveckla alla möjliga smärtor i kroppen och jag vet inte allt av det här evigt deppiga tillståndet med tillfälliga uppåtperioder som hon trodde berodde på yttre händelser. En dag berättade hon för mig hur hon mådde och jag lyssnade och hörde henne berätta om sitt liv med en klockren bippo tvåa. Jag skrattade gott och började okänsligt att berätta om några av mina bippogrejer när hon fattade att jag trodde att hon var bipolär. För det var hon inte sa hon, hon hade en deprresion och det var därför hon åt antidepp och för den delen berättade hon, blev hon inte manisk av SSRI som jag blivit.

Ha ha, jamen det blev jag. Det innebär inte att alla eller ens många får det. De säger att det hör till trean, och jag har även haft mixat, psykostjosan, ett par tre manier ,otaliga hypomanier och några svåra depper och andra likgiltighetsperioder. Så därför säger de Bipolär 1 om mitt, men min läkare sa att oftast har man flera “siffror”. Jag skiter i vilket, huvudsaken är att jag inte tror att jag kan flyga från höghus som kan drabba maniker med filmvarianterna av bippot och att medicinen funkar.

Jag hade faktiskt trott att hon redan hade bipolär diagnos för ibland hade vi snackat om det här med våra crazymeds men jag visste faktiskt inte hur det verkligen låg till för det är alltid så mycket annat vi snackar om eftersom vi har liknande intressen. Hon har två vuxna barn med NPF också, så jag antog att hon visste mer om blanddiagnoser och sånt här. I varje fall ringde hon dagen efter vi hade fikat ihop och verkligen snackat om de här sakerna, begärde bipolär utredning, fick det och eftersom hon hade en väl dokumenterad väg via VC var det inget snack - Hon bytte till om det var Lamictal? och lade av med antideppen (hon hade provat många gånger men fått svår ångest och blivit allt svartare) fick komma till en terapeut, satt sig in i bipolärt och FATTAT att hon är en helt normalt funtat bipolär kvinna - och nu har hon ett liv.  Underbart va?

Igår ringde en ledsen och förtvivlad kvinna (som fått mitt nummer av en annan bekant som tydligen tror att jag är en specialingång till Psyk här i länet) till mig och frågade vad hon skulle göra för att få hjälp. Hon har bipolär 2 berättade hon och finns redan under psyk, går stödsamtal hos en kurator sedan många år och har i 7 års tid inte fått rätt hjälp precis som min väninna, men hon hade ju legat under VC så det var ju inte så konstigt. Jättekonstigt tycker jag som vet att det här sker på vårdcentralerna men har större tilltro till psykpersonal. Kvinnan hade provat lamictal men fått svåra biverkningar efter det hade hon gått på var det efexor och zyprex eller nåt. Jag kommer inte ihåg. I varje fall hjälpte det inte särskilt mycket och hon bara grät hela dagarna och ville inte leva längre sade hon. Hon talade inte särskilt bra svenska men tillräckligt bra för att göra sig förstådd, men hon hade fått för sig att det var språkbarriären som var orsaken till den uteblivna hjälpen. Bullshit! Hennes kurator hade behållt henne för länge och trodde väl att hon bara skulle sitta där och höra på den här kvinnans gråt, vad vet jag, oproffsigt är det ändå.

Nå i varje fall skulle hon till kuratorn i morgon (idag) och behövde stöd. Och råd.
Jag är dålig på att tycka synd om, bättre på att peppa så jag hoppas att hon tordes läsa upp listan som vi gemensamt totade ihop under telefonsamtalet. 
Listan som hon övade att läsa för mig flera gånger, gick ut på följande.

Ställ mig i kö till en läkare. Jag behöver träffa en läkare som är kunnig om bipolär sjukdom för att prata om min bipolära diagnos och för att få veta mer om vad psykiatrin kan göra för mig. Jag behöver få berätta för en läkare hur jag mår.
 Jag behöver få hjälp med att få rätt medicin eftersom den jag äter nu inte hjälper MIG.
Jag behöver terapi.
Jag behöver stödsamtal under tiden jag väntar på terapi (kan ju ta mycket lång tid), men kanske det kunde vara bra att byta stödperson för mig? (det här sista berättade jag för henne kan hon ordna med receptionen, hon behöver inte byta stödis själv)

Vidare:
Jag  jag vågar inte träffa människor eller tala med dem för jag börjar bara gråta hela tiden, precis som jag gör -varje gång (i 7 år), här hos dig.
Jag oroar mig konstant för att det ska hända något katastrofalt och jag har så svår ångest att jag knappt kan andas ibland pga det.
Jag har tvångstankar och det har jag fått mer och mer.
Jag orkar inte leva längre. Jag vill inte leva längre.

Jag orkar inte gråta mer.
Jag behöver din hjälp med att få hjälp. NU.

(hon tänkte, trots att hon berättade att hon ville dö och inte orkar mer, skriva att ingenting är roligt och att hon hoppades att hon skulle slippa varje dag (typiskt va, att inte vilja vara till besvär ens när man funderar på självmord varje dag, varje sekund, dag som natt - vilket denna kvinna gjort en lång tid nu), men mitt råd var att vara tydlig och inte göra tunga skäl till hennes behov av läkare, medicinbyte och terapi så snart som möjligt, till ett stödsamtal att komma med “goda råd” till, som att gå promenader i solen - vilket kuratorn brukade göra)

Nä, har kan jag inte sitta mer idag. Jag har en tupplur att ta. Jag är lite trött.

ps, jag hoppas att hon ringer och berättar hur det gick, om det hjälpte att vi övade det hon behövde begära och få veta om hon kände att det fanns en ljusning efter sitt möte idag. Jag kanske borde berätta att jag frågade hur pass självmordsbenägen hon kände sig för då MÅSTE hon åka till psykakuten och berätta det. Hon sa att hon skulle vilja men inte vågade. Jag valde att tro henne och det hon sa att hon ville ha mitt stöd för samtalet idag.

pss. Orkar inte korrläsa. Har jag glömt några inte och sånt nu igen, so be it.

Finally - Virrikokko fall to pieces. Eller nåt.

Hej. Orkar inte kommentera era kommentarer just nu men tack för att ni ändå tar er tid att kommentera här hos mig. Det värmer.

I alla fall… Jag träffade min shrink sista gången innan hennes semester förra torsdagen och på något sätt hamnade vi på ett superviktigt “spår” som hänger med sedan barnsben, om och om igen. Hur vet jag inte. Än i varje fall.

Till och med jag fattade att jag satte igång något viktigt att ta till vara på i samma sekund som jag sa det, och som var så uppenbart att det är fånigt. Att jag inte förstått den enkla principen menar jag. Det handlar i stort om att jag förflyttar oerhört starka känslomässiga reaktioner inom mig och applicerar dem på personer som är viktiga för mig och händelser kring dem som jag ser framför mig kommer att hända “på riktigt” medan jag förlamat betraktar händelseutvecklingen som jag inte har en aning om hur jag ska stoppa eller om det var jag själv som satte igång alltihopa. Det är realistiska grejer om sånd där som faktiskt händer, därför är det så skrämmande.

Jag upplever det här i förtid och då är det ju inte så konstigt att jag tar ut det i förskott heller. Tyvärr blir jag så energilös på kuppen att jag kliver ned i den där svarta avgrunden totalt i samma sekund det händer och det färgar av sig på hela min värld. 

Sen den där timmen som blev 2½  i torsdags får jag allt svårare att andas. Jag orkar knappt lyfta armarna, de känns blytunga. Jag är på helspänn, tolkar varenda händelse omkring mig som ett hot mot min mentala hälsa. Att ungarna har sommarlov och vill vara ute och partaja som vilka normala tonåringar som helst får mig att gå i taket varenda gång de berättar om sina planer och bara grina av trötthet och gnäll - i förtid. Och efteråt. Det känns som att jag fått “kronisk snuva”. Och känner mig alldeles nervös och skakis. Jag är inte allergisk eller nåt, utan jag tror faktiskt att jag har hamnat i ett långtidstillstånd av en slags panikattack light på nåt vis.

Nu kan inte sluta tänka på vare sig det jag känner rent fysiskt eller det faktum att jag förstår att jag använder min nutid till att följa mitt svingamla mönster som är det sista jag behöver för att kunna bli hel. Och jag vet inte HUR jag ska känna, bete mig eller övervinna det här utan att bli knäppare än jag är just nu.

Hela min värld verkar rämna och därför blev jag tvungen att försöka ta reda på mer om det här med hur psykoterapi egentligen fungerar, trots att jag redan läst på om det förut och hittade en som jag tror är en jättebra bok som heter Självkänsla på djupet av Marta Cullberg Weston. Hon beskriver psykoterapetiska processer så tydligt att jag börjar fatta alltmer att jag nog är mycket mottaglig att sätta i gång att ta itu med de här tunga bitarna inom mig. Och jag är så satans glad för att jag litar på min shrink!

Tyvärr kommer det att dröja en hel månad innan jag träffar henne igen och just nu funderar jag över om jag kommer att klara sommaren utan att bryta ihop känslomässigt även fysiskt om någon fattar hur jag menar, utan hjälp av just henne. Jag brukar ju kunna stänga av i värsta fall, men det verkar inte fungera just nu så jag beter mig allmänt spattigt mot min omgivning och börjar bli allt mer impulsiv i mitt tankesätt och allt mer okonkret eller vad det heter.  Och alltmer syrefattig för den delen också,  eftersom jag håller andan mest hela tiden. Sen några dar har jag vaknat med huvudvärk (brukar jag inte ha) och om kvällarna har jag fått börja umgås med mina självfälleceller i en hjärna som har börjar kännas brännhet av den här känslomässiga stressen.

Och ändå - mitt i allt är jag så lycklig över att det händer! Äntligen börjar muren rämna, fan att det skulle bli så svårt för mig att komma igång med att bli terapiad på allvar… å så går shrinken på semester i samma stund det klickar till. Shit!

 

———————————
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykoterapi, shrink, tankefällor, känslor, stress, panik, ångest

 

 

Go Nuts med Virrikokko

Jag bad om lite uppslag och Nyima föreslog att jag skulle skriva om:

Saker som får en att “Go NUTS”. Triggerpunkter för olika människor, för mig är det falskhet och oärlighet. Skriv gärna om det, vad som får DIG att gå ‘nuts’ …

Ja, vad är det som får mig att “go NUTS” egentligen. Först är jag tvungen att lägga en värdering i det där, för det är kanske olika saker man menar med go nuts? För mig är det “att fara i taket, att bli ilsken och vilja döda ;-), att tappa konceptet och fara ut besinningslöst mot den eller dem som utsatt mig medvetet genom att vara falsk eller oärlig eller både och, så därför utgår jag ifrån min tolkning när jag funderar vidare..
 
Jag har så ofta skrivit om det här med vad jag anser är ärlighet och när jag anser att jag blivit utsatt för andra människor syn på ärlighet eftersom den helt klart inte “börjar” samtidigt för för olika människor. Att komma i efterskott, när man har åkt dit och proklamerar: Men jag sa ju som det var! kallar inte jag ärlighet. Det är bara ett sätt att försöka få den drabbade att inse att det nu finns förmildrande omständigheter och att syndaren har vaknat och borde bli behandlad med mildhet och förståelse. Ibland kan det vara på sin plats att förlåta så klart, man kanske har förstått för länge sen hur saker och ting legat till, men inte vågat ta reda på svaret genom att fråga rätt ut. Älskar du mig? Är det cancer? Har du spelat upp alla våra pengar? Har du en kärleksaffär? och så vidare… Så det vet jag i alla fall; att det jag uppfattar som falskhet och oärlighet inte får mig att go nuts, det gör mig bara så ledsen och faktiskt förlamad av sorg om det är riktigt illa.

Jaha, nu fastnade jag i fel grej märker jag. Vad får MIG att gå NUTS!!! Vilka triggers är det som gör att jag slår bakut och tappar kontrollen?
Det som slår mig direkt för att jag nyligen har befunnit mig i den här sitsen är detta med bristen med tydlig kommunikation mellan människor.

Jag blir fan vansinnigt förbannad när folk inte är tydliga! När de slingrar sig undan när jag behöver ett bestämt svar för att förstå vad som händer, inte händer eller ska komma att hända.
När jag måste gissa hur någon menar (om det är viktigt alltså) och inte kan förklara sig tills jag begriper och blir arga för att jag frågar 1000 gånger och “inte lyssnar”.

Jodå, det kan hända att jag inte lyssnar, jag tolkar faktiskt hellre. Men ordvrängeri kan jag.. så vränger man sig vagt eller kommer med ett svar som jag kan tolka i flera nivåer - om än inte direkt utan efteråt när jag tänker på vad som sagts, VET jag att något behöver förtydligas. Sen om den andra eller de andra blir galna på mig, börjar undvika att svara, vägrar att förtydliga för att det inte går att förklara bättre, skiter jag faktiskt fullständigt fan i. Det går nämligen inte att jag måste gissa vad som menas eftersom jag reagerar och agerar utifrån min gissning ganska omedelbart. Vilket märks extra tydligt i mina kärleksrelationer *mua ha ha ha* Jag hugger snabbt som en spottkobra på en liten mus och gör processen kort. Jag kallar det val. Och jag är oförmögen att göra annorlunda av någon jävla anledning, men jag tror det beror på att jag brister i dels uthållighet och dels att jag har en hel del erfarenhet av hala ålar..

Jag kanske ska ta nåt mer exempel.. Jo - jag avskyr och föraktar dumhet och jag blir så jävla arg och mordlysten när jag träffar på dumhet. Nu snackar jag inte elakhet, ointelligens per IQ (att man är underbegåvad kan man fan inte rå för och förresten kan man jobba på det utifrån sina förutsättningar) och jag tänker inte heller på okunskap.

Jag menar den här typen av dumhet som man väljer för att slippa undan att någonsin ta beslut eller för att genomföra de förändringar som krävs för att bli den som man anser att man “egentligen” är. Bullshit-tänkande på hösta nivå mao. Jag snackar den sortens dumhet där man släpper alla spärrar för att få igenom sina egoistiska skäl, dolda motiv eller va fan som helst. Jag snackar den sortens omdömeslösa dumhet där man med vett och vilja går in i situationer som man förstår är extremt destruktivt, kanske inte bara för en själv utan även sina barn, sin familj. Jag snackar den sortens dumhet som man till sist förstår är den man är allra allra räddast för att ta itu med inom sig själv. Den man skäms för och skapar hemska skuldkänslor i själen. Den som gör att vi alla behöver gå terapi. I alla fall jag.

Typ.

 
 

 

När jag blir stressad tar jag till långsamma fyrkanter

Min shrink och jag har börjat jobba med en del rätt jobbiga grejer som jag stoppat undan långt inuti mitt medvetande. Hela förra våren när jag väntade på att få börja på psykoterapin så stoppade jag undan de här svåra tankarna med min världsberömda ON-OFFknapp, men jag gjorde en liten markering i minnet om sånt jag visste att jag borde ta upp när det var dags. Och eftersom jag funkar som jag gör, tycker jag paradoxalt nog att det är fantastisk spännande att börja må verkligen skräckfyllt pissdåligt. Min shrink påstår att jag är verkligt tuff, hon är ju liksom med i processen även om mycket av terapiarbetet sker i mig mellan sessionerna, men så säger hon förmodligen till alla sina patienter, fast det är ändå rart sagt av henne.

Under hela hösten 2007 har jag tillsammans med henne, samlat på mig dykutrustningen jag behöver för att våga mig på att ens nämna rädslorna vid namn för att inte terapirummet som jag känner mig trygg i skulle besudlas och smitta betongen med den där traumatiska sjuka och illaluktande kleten som jag brukar känna krypa upp på och täcka väggarna. Ja herregud, det låter konstigt va? Tycker jag också men jag lovar, det är verkligt för mig just när det händer. Men som sagt var, det är mer en slags känsla som tillför sjuk och energislukande näring åt min fantasi, vilken jag besitter i rikliga mängder.

Jag har även fått göra en del läxor som hör till de mer praktiska problem jag har, bara som en sån sak att lära mig hantera stress kring grejer som man normalt kanske inte tror kan vara stressigt. Som till exempel stressen jag känner när jag duschar! Jag tyckte att duschvattnet skvalade för fort (jag har skrivit om det) och det gjorde att jag kände mig nästintill illamående och ångestdrabbad hela tiden jag duschade. Jag började hyperventilera en gång för att det kändes som att jag inte skulle hinna duscha klart! Jag blev jätteledsen och fruktansvärt apatisk av det här. Bara en sån sak. (ja, jag förstår att jag är psykiskt störd, jag har papper på det ) Till sist blev det alldeles för jobbigt att duscha (vattuskräck? hehe) och jag började strunta i att tvätta håret för att det skulle gå smidigare och jag skulle slippa stressen.

Att “lära håret” att inte bli tvättat mer än en gång i veckan, kan jag berätta - mår bara håret bättre av. (Nu röker inte jag, eller har ett jobb där man måste tvätta håret efteråt ifall nu nån grimaserar av äckel av att lsäa det här)

Jag fick i läxa att jag skulle stänga av vattnet mellan intvålandet, schamponering och sånt. Och försöka prata för mig själv, vilket jag gör ändå men nu var jag tvungen att säga att nu tvättar jag min arm och så vidare. Det var verkligen skitsvårt för mig, men till sist började jag lära mig slappna av de gånger jag kände mig extra stressad.

En väninna till mig förresten ;-) är en hobbyhypokondriker PlusPlus. Hon håller jämt på och snackar om sensationer hon känner på sin kropp eller är missnöjd med och jag höll på att åka dit på det jag också efter ett tag, med all den här medvetna närvaron i duschen, kände jag. Men det gick som tur var över.
Herregud - jag tror att jag hellre är omedveten om eventuella  gäddhäng, celluliter eller annat som kvinnor tydligen har…

Jag fick visserligen något obehagligt på mitt medvetande på köpet. Nämligen Ågren över hur jag lat jag är på att frisera lite här och där sen jag blev singel.
Men å andra sidan, jag tröstar mig med att NÅGON måste sätta stopp för Giletteromantikerna och denna någon kan lika gärna vara jag. 

Nåja, att spara vatten medan man duschar är kanske normalt för en villaägare och det vorde bli normalt för alla om man ser det ur miljösynpunkt men nu handlade det inte om att jag spolar för mycket vatten utan om hur jag upplever att min värld snurrar fortare än jag hinner med. Det är därför jag behöver strategier. Till bland annat duschandet. Det här med det snabba duschvattnet blev förresten mycket bättre när jag höjde Concertan från 54 till 72 mg/dag.

(Nej, bada blev inget alternativ, det blev för blött kring golvet och kallnade för snabbt, när jag hela tiden sprang iväg från badet och gjorde grejer. Jag har nog aldrig gillat att bada tror jag. Basta däremot är härligt. Men jag har ingen bastu.)

När jag blir riktigt stressad och börjar ta till långsam kontroll för att få allt att fungera i små fyrkanter så hjälper nog inga andra mediciner på mig, än en krossad skalle tror jag. Näe, jag ska inte ta bort mig. Jag har ju sagt/skrivit att om jag nån gång tar bort mig i nåt svartsynt anfall så gör jag det på skoj, bara för att prova hur det känns. (Kanske jag borde göra något åt min morbida humor eh?)

Jaha, vad menar jag med det då, långsamma fyrkanter. Ungefär så här; Min rymd/platser/hörn/händelser består av visuella fyrkanter. Alla kanter ska vara lika långa och nu snackar vi mentala nanomillimeter. Inte fysiska.

När jag tappar kontrollen pga olika anledningar, kan vara nåt så enkelt som att jag inte har sovit tillräckligt på en vecka (som just nu när är jag nere i kanske 3-5 timmar per natt med många vakenavbrott) eller oroar mig för något konkret som att jag inte har råd med något viktigt så arbetar jag mig framåt och tänker i fyrkanter. Det går vääääldigt långsamt och jag vet att många känner igen sig och/eller sin partner i det här beteendet.

En annan väninna till mig har en man som gör så här så fort han måste tänka, göra och prata/vara trevlig samtidigt. (Han är bippo, med vad de tror är add men det är inte färdigutrett, så hans allt annat än hyperaktiva addbeteende och så plussar vi på de långsamma fyrkanterna - då kan ni tänka er *skrattar gott* ) Hon blir galnare av det där långsamma fyrkanteriet än av något annat han gör så jag fattar ju att det nästan måste vara jobbigare att vara utsatt av det än att leva i det när det händer.

Det här att föra saker och ting “i tur och ordning på en liten yta” (även tankemässigt nu alltså) gör en hel massa “normala” människor har jag sett, men den som kan göra sånt här medvetet för att på så sätt bli mer effektiv och få tid med annat, får energi av att bli klar eller hålla många bollar (eller fyrkanter) i luften/tankarna samtidigt. För mig fungerar det mer så att jag absolut inte är närvarande i det jag gör ens för en minut när jag blir stressad. Jag tänker istället hela tiden på nästa moment jag kanske kommer att glömma därför att jag är jag tvungen att stanna kvar i en händelse tills den är klar. Därför stressar det ännu mer.

Jag låter väldigt uppstyltad och rent ut sagt autistiskt tänkande i det här förklarandet märker ag när jag beskiver alltihopa, men så fungerar det i alla fall. Fast nu när jag har skrivit det här blir det lättare för mig att komma ihåg när jag ska förklara för min shrink, minnas hur det brukar yttra sig så jag vet att jag kan jobba på det..

Det här sättet att fungera har jag i alla lägen. På ett bra sätt när Concertan fungerar som ”smartast“ däremot, när jag blir stressad blir jag handikappad eftersom jag blir handlingsförlamad, tvångsmässig och antisocial av det här beteendet.

————————————————-
Enligt wiki:
En fyrkant är en rätvinklig tvådimensionell geometrisk figur med fyra sidor. Används ofta vardagligt inexakt som synonym till kvadrat, men kan i själva verket lika gärna utgöra en rektangel. Jämför med fyrhörning, som inte alltid är rätvinklig.

————————————————————————
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om stresshantering, shrink, handlingförlamning, psykoterapi, tvångsmässig, kontroll, duschvatten

 

Ostädat trots hyper/bippo

Mitt hem är ett inferno av damm och röra nu igen. Jag tycker att jag städar mest hela tiden med “någon dags mellanrum ibland” och sen upptäcker jag att det är en vecka eller TRE sedan sist eftersom jag har börjat hålla reda nå NÄR på anslagstavlan. Så nu jäklar kan jag inte komma undan faktum.

Jag skulle ju kunna strunta i att skriva upp detta NÄR eller hur? Men det hoppas jag inte att jag börjar göra, för mitt minne blir allt sämre och min syn med. Häromdagen fick jag nästan en chock när jag hade glasögonen på mig när jag låg på golvet och försökte hitta nåt jag hade tappat under bordet.

Fast jag vet vad det är förstås. Bippotider. Lamictalen tar faktiskt de snällare uppåtperioderna också och inte bara svackorna, men däremot så verkar concertan inte alls särskilt mycket på genomförandekraften när det går uppåt och viiiidare.

Jag kommer på grejer att göra, börjar men släpper dem i farten när det blir för bippat. Jag pratar inte impuls på kort sikt, det är mer planerade grejer jag får problem med. Vet inte om andra också funkar så men så är det för mig verkar det som.

 Jag har skippat MASSOR av mycket viktiga saker jag borde ha gjort den senaste tiden. Och lagt dem till listan över sådant jag inte heller gjorde under den senaste dödgrävarfesten. Och sen glömde bort.

Glömskan inbegriper i vanlig ordning folk jag har projekt med, borde ringa till eller tänka på hur de mår eller nåt. Men det blir inte av det heller. Ibland tänker jag att jag borde ta mig i kragen och skärpa mig.

HA HA HA HA HA HA HA HA HA

Sist jag gjorde det tog hyperaktiviteten över, jag blev på så oerhört gott humör av allt jag skärpte till och hann med så mycket att jag SJÄLV trodde mig när jag sa att jag orkade. Det tog säkert en vecka att komma ur den skärpta kragen. Jag pallar inte att träffa folk irl såna gånger.

Jag kommer att ta lite ledigt från datorn fram till helgen typ. Även om det händer så mycket kul. (när gör det inte det!!!) De av er som har dubbelkoll, kommer att märka det lite mer än andra.

Jag måste eventuellt dra ut kontakterna rent fysiskt och vägra att göra nåt på en dator om ingen annan är närvarande och kan hjälpa mig att hålla mig till sak. För visst har jag berättat att jag är datormissbrukare och att det här händer som oftast när jag slutar sova och börjar gå på en långsam tomgång?

 Det behövs inte internet till sånt jag gör i vanliga fall på datorn, kanske petar med i många timmar och sedan förkastar på en sekund för att aldig använda igen, men ofta blir det att jag bloggar också när jag håller på. Särskilt om det är meningen att jag måste göra något jag borde. Om jag inte missbrukar datorn hittar jag på nåt annat att hålla mig överfokuserad på. Håll tummarna för att det blir damm den här gången.

Tråkigt nog har jag laddat ned en ljudbok från biblo idag som jag håller på att lyssna på, men jag får ta och skriva upp vart jag var i kaptlena för man får ju låna dem i 28 dagar och fortsätta sen.

Tur att hunden också har damp, han har inga problem att gå långpromenader om så klockan är 3 på natten. Nu ska jag chilla ned med kaffe i tvsoffan.

————————————————————-
Läs även andra bloggares Ã¥sikter om datormissbruk, concerta, lamictal, bipolär, ostädat

Psyka loss med Psykbryt :-)

Det händer spännande saker i veckan. Psykbryt som inte bara har en av de busigaste, roligaste och smartaste bloggarna på webben om psykiska bekymmer och besvär har lite olika teman för sig ibland. Nu är det temaveckor med Borderline som gäller.  

Jag vet att det finns många där ute med bipolär sjukdom och ADHD som även faller under diagnoskriterierna för borderline och som jag fattar det, går under epitetet personlighetsstörning. Ställ in feedsen till dem NU!

Jag brukar, precis som alla ni andra som också har crazy-diagnoser (jag är stolt över att va crazy ba så ni vet..)  att diagnostisera mina medtrafikanter, ungarnas kompisar och annat löst folk mest hela tiden. Det händer att jag burkar GISSA att någon enstaka även faller under borderline. Men det ska liksom mycket till först.

Jag tror att jag är bra på att gissa rätt
Även NT är jag bra på att upptäcka. NT=Neurotypisk. NT tror själva att NT betyder NORMAL, men se det gör det inte även om de så gärna vill vara “normala tills vidare” i sammanhang där de frotterar sig med underliga människor som mig själv. Jo, jag vet att jag är en underlig person för många. Inte ens mina egna vänner förstår mig hahaha, näe jag skojar bara. De är helknäppa själva nästan allihopa (ett kriterium för min vänskapskrets) så de brukar fatta till sist. (ja ja, jag har distans till knäpperiet när jag är TVUNGEN men inte just nu här i MIN blogg)

I alla fall har jag kanske lärt mig att inte säga så mycket numera när jag ger andra diagnoser pga hur de beter sig om och om igen, även om en del verkligen borde få veta att de förmodligen har nån psykiskt relaterad diagnos.

Jag kan allstå inte särkilt mycket om borderline. Inte hur det funkar på vuxna i alla fall. Javisst har jag läst Bernies eller vad hette hon nu? bok men mest för att jag ville läsa den innan jag stack den i händerna på min tös vars klasskompisar blev emos mitt i allt, i steget mellan sjätte och sjunde klass.

 Jag kommer ihåg att jag kände igen histrioniska och narcissistiska personlighetsstörningar (se nedan) i ett par av människor omkring mig i mitt liv när jag har läst om kriterierna.  Jag läste på lite om allt möjligt när jag var på jakt efter att lära mig allt jag kunde om mina egna diagnoser och gick vidare och letade efter info om de här grejerna också. Jag försod rätt snart att jag inte hade borderline.

Det här har jag kopierat från Wiki
Personlighetsstörningar i DSM-IV-TR

DSM-IV-TR är en diagnostisk manual som, tillsammans med ICD-10, används av psykiatriker och psykologer för att ställa psykiatriska diagnoser. Den definierar tio personlighetsstörningar, som är grupperade i tre kluster.

Kluster A - udda eller excentriska störningar:

• Paranoid personlighetsstörning
• Schizoid personlighetsstörning
• Schizotyp personlighetsstörning

Kluster B - dramatiska, emotionella eller oberäkneliga störningar:

• Antisocial personlighetsstörning
• Borderline personlighetsstörning
• Histrionisk personlighetsstörning
• Narcissistisk personlighetsstörning

Kluster C - räddhågade störningar:

• Fobisk personlighetsstörning
• Osjälvständig personlighetsstörning
• Tvångsmässig personlighetsstörning

Utöver dessa innehåller en kategori för störningar som inte passar in i något av ovanstående, men som ändå klassas som en personlighetsstörning. Denna kallas för Personlighetsstörning UNS (utan närmare specifikation). Tidigare utgåvor av DSM har även innehållit diagnoserna Passiv-aggressiv personlighetsstörning och “Self-defeating” personlighetsstörning.

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Personlighetsst%C3%B6rning

Det får räcka från mig om detta. På psykbryt däremot, kommer det att blogga lite gäster och andra intressanta människor. Bland annat den här killen Christoffer

 ———————————————————————–
Vad har andra bloggare skrivit för intressanta grejer om Borderline, histrionisk, narcissist, personlighetsstörning, psykbryt, temavecka

Jag har jämt ett humör, fast inte samma

Jag satt och läste en massa inlägg som jag missat hos “Mitt bipolära liv : Ups and downs i en manodepressiv vardag”.
Jag ser nu att jag glömt att lägga in henne bland länkarna föresten! Fy på mig.

När jag läste en grej hon skrev till en person…

Mitt humör är inte att lita på, även om det blivit bättre med den medicinering jag stått på det senaste året. Jag har kontinuerlig kontakt med psykiatrin och går just nu i kbt-terapi för att hitta sätt och metoder att hantera mig själv.

…reagerade jag för då slog det mig.. JAG har börjat kunna lita på MITT humör.
Inte helt och hållet men nästan. Jag anser att det är medicinerna tillsammans med terapin som har hjälpt mig att kunna hantera det här mer och mer för var dag som går.

Mitt humör är visserligen fortfarande explosivt, jag blir arg, glad, uppgiven, lycklig, entusuastisk, ängslig och hyperaktiv på en sekund, och jag kan inte heller alltid dölja det om det skulle krävas.  OM det inte är för maskera såna enkla grejer som faktiskt är rent traumatiska för mig. En sån sak kan vara att man fräckt frågar mig om min välsignelse “går det bra det här för dig?” (”att jag ligger med ditt senaste ex sen en tid tillbaka, att jag tog med min kompis som jag vet att du avskyr på din tjejmiddag - men hon är så ensam, att jag skickade din kollega istället etc..”) och sen förväntar sig att få ett “ärligt” svar. Jag ljuger ALLTID såna gånger. Oja, det går så bra sååå! Onej, inte ska du ha dåligt samvete inte..

Det inte finns något annat att säga eftersom den här typen av grejer alltid händer när det är för sent att göra nåt åt det. Även om det skulle vara mina bästa vänner som skulle ge sig till att fråga sånt där skulle jag göra likadant. Och råläsa lusen av dem efteråt.

Det som jag tycker visar att jag börjat kunna lita alltmer å mitt humör igen är att jag vågar bli öppet och direkt förbannad på oartiga människor som tror att jag ska ta ansvar för deras problem. Som utnyttjar mig för att de kan. Jag vågar lita på att jag inte bryter ihop för att jag säger ifrån omedelbart. Jag har ju alltid haft ett jäkla humör, snabb att gapa om vad jag tycker och tänker, men jag har ändå varit hudlös då det gällt sådant som jag märkt att till och med de som säger sig vara extra känsliga och lättstötta verkar klara av att hantera. Om inte annat så genom att sätta sig och storböla: Varför göööör du så här mot mig? *buää buäää*

(Svar: För att jag kan)

Hög dampfaktor på bokstavstanterna idag

Jag skulle skriva ett inlägg om det här med Damptanterna, tänkte jag. Men så hamnade jag som av en händelse på Spegelbilds blogg och började lösa hennes ekonomiska problem istället, med mina otroligt detaljerade, konkreta och mycket visa tips och råd.

*skrattar hysteriskt*

VARFÖR i helskotta måste jag dampa iväg på det där viset? 

———————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om damptanter, spegelbild, ekonomiska problem

Utbränd - När orden försvinner

Det här med funktionell grammatik. Hur svårt kan det vara? Oerhört knepigt om man använder sig av 50 och 60-talets filmsvenska, den med tydligt uttalade r och välformulerade dialoger men kanske ännu knepigare om rinkeby-svenskan får råda.

Diagnos Utbränd
Jag har nog skrivit om det här förr tror jag.. men skit samma.

För ett antal år sedan tappade jag språket. Jag var OERHÖRT stressad och det manifesterade sig i den här språkliga kollapsen. Jag fick inte fram något annat än öh.. öh.. mellan var och varannat ord och glömde vad det var jag nyss hade sagt eller vad jag ville säga. Det spelade ingen roll om jag skulle berätta att jag skulle gå ut med soporna eller försöka mig på att återge ett samtal eller en händelse. Det var oerhört frustrerande att inte kunna kommunicera med omvärlden, särskilt som inte den nådde till mig heller. Jag såg att människor rörde på läpparna, jag förstod att de tilltalade mig men jag hörde dem inte.

Det som också var jobbigt var att jag plötsligt inte kunde uttrycka mig i skrift heller. Från att ha varit en riktigt bra skribent (visserligen utan författarambitioner på den tiden) blev jag nu en ord öh… öh… letare? Allt, från synonymer och briljanta formuleringar till enkla meningsuppbyggnader som jag tidigare hade levererat med lätthet var försvunna. Det hände att jag grät när jag läste böcker som var underbart välskrivna när jag orkade börja läsa igen, för jag visste att jag inte skulle kunna tillgodogöra mig ett enda av de där orden själv. De halkade av lika snabbt som sidorna passerade.

Jag lade ned oräkneliga timmar på att söka efter de där orden jag visste fanns på lager någonstans där inne i mitt huvud när jag orkade börja vakna från den där bippodeppen jag hamnade i samtidigt. Jag hittade något enstaka ord, men det var för det mesta så söndertrasat att det var oanvändbart. Om jag var tvungen att snabbt leverera ett svar eller en önskan (eller order), tog jag något som jag ansåg var logiskt närliggande, middag kunde till exempel bli kylskåp och ville jag skriva eller säga köra bil blev det ljudhärmningar, det var enklast.

Och helvete, jag började svära nåt så jävelusiskt även då jag skrev! Det är en av de grejer som hänger tyvärr med fortfarande, jag är så jävla irriterad över det! Men jag TROR att det är en slags markering att “den här texten” inte är en forskningsrapport hörninini, det är ba nå ja tycker. Typ. Eller nåt.

Nåt, sånt, sen, la, ba, å istället för något, sådant, sedan, lade, bara samt och. Kanske det låter normalt för den som skriver mycket att använda förkortningar och slanguttryck på det viset, men för mig hade det varit otänkbart innan den här hjärnkraschen att uttrycka mig så.. så vulgärt! Jag var en jävel på svenska språket, nämligen. Engelska likaså. (Nån annan som skrivit nationella prov i sv/eng och fått mvg ++? Eller 5++ som det hette då)

Det var underligt när jag skulle kommunicera tex på msn med folk. Jag förstod mig inte längre på vart man skulle skriva stor bokstav, komma och punkt och på såna ställen har man inte en chans att rätta det man skriver utan att det tar väldigt lång tid, korrekturläsa är alltså ingen hit när man snackar i realtid.

När jag skrev för att berätta, smälte dåtid, nutid och framtid flöt ihop med varandra. Men det märktes nog inte i oredan eftersom jag tänkte många av orden istället för att skriva dem i meningarna så många förstod inte ett skvatt ändå. Jag orkade inte förklara heller. Man fick förstå om om man förstod. Och stavfelen.. herreminje. Jag skrev för det mesta ord som lät ungefär som jag tänkte. Det mesta var faktiskt fullständigt oläsbart.

Men jag sket fullkomligt FAN i allt det där. Jag skrev ändå.

Det var bara att gilla läget tänkte jag och vara lycklig för att jag i varje fall kunde använda mig av ett undermåligt språkligt basutbud som vore de minnesrester från ett och annat svenskaprov. Och jag skrev. Överallt där jag kom åt. Och jag hade skitkul! Något som kanske inte var särskilt etiskt men ändå vässade mitt tänkande var de hätska diskussioner jag hade tillsammans med andra mycket vassa diskussionslystna på de allmänna temaforum som google hade på den tiden. Snacka om att jag var tvungen att lära mig att slänga käft och men ändå hålla mig till sak på en personangreppsnivå som man inte kan föreställa sig om man hör till den känsliga sorten. Mycket blev sagt mellan raderna av oss deltagare i varenda inlägg och var alla menade att höja sin egen storslagna person på alla andras bekostnad.

De diskussforumen blev en säkerhetsventil för den oerhörda ilska jag kände men som jag tvungen att anstränga fram och med tiden fick jag faktiskt respekt även bland mina duktigaste kombatanter eftersom jag aldrig någonsin försvarade min totalt vansinniga språkstil eller mitt språkliga handikapp om de någon gång gick så lågt att de i brist på argument förnedrade mig för undermålig stavning och grammatiska felaktigheter,  utan bara körde på. De såg förbättringen, gick på än hårdare och antog att jag skärpte mig kanske. De märktes i alla fall att flesta gillade min kliniska hållning till ämnena och det faktum att jag inte sårat drog mig tillbaka när de smädade mig för mina knepiga ordval utan gav tillbaka- för att förinta dem från universum hahaha.

Kanske bör tilläggas att man inte använder svordomar i diskussar på den nivån. De behövs inte.. hahahahahahaha Cognito.se var en annan community som jag hängde på en del, men där deltog jag inte så mycket. Jag läste mest. Tänkte.

Långsamt har jag tragglat mig framåt. Jag är fortfarande långt ifrån tillbaka till ett vettigt språkbruk, ordval, stavning, grammatiik etc men jag tänker inte ge upp. (Jo just det, var förresten rara att inte kommentera detta inlägg med banaliteter som “vad pratar du om, du som skriver så bra”. Jag vill inte ha tröst, detta är något jag berättar som inte behöver tröstas på minsta vis)

Det går sakta för mig att skriva ihop något numera, även om jag skriver snabbt på tangenterna. Jag blir ofta blockerad och får inte fatt på ordet jag söker på en känsla. Därför försöker jag rätta och omformulera en del meningar styckevis under tiden jag skriver. Det blir fel ändå och ibland missar jag de ställen jag använder mig av min dialekt eller att skilja dialoger från berättelsen etc. Det tar en fasligt massa tid. Inte som förr i världen precis, då kanske jag hade med gott självförtroende av min förträffliga känsla för språk, tryckt in en dublett som och och någerst. På sin höjd. Däremot kunde ju själva historien vara ute och cykla. Trovärdiga fakta har jag alltid varit bra på att snickra ihop hahahaha Siffror kunde man (och kan fortfarande) inte lita på om jag är tvungen att ha reda på såna i en text. (Finansminister kanske?Borde jag satsa på det efter sjukersättningsperioden?)

Nu kom jag från ämnet.

Vad jag vill komma till är att jag är säker på att mitt enträgna förvirrade, egotrippade skrivande tog mig ur utbrändheten, tillståndet som man kallade det på UBH (utbrändhetshjälpen, länk i menyn).

Utbrändheten var oundviklig för min del, det förstår jag idag. Min ADHDhjärna och de bipolära episoderna, ett par psykoser etc, allt sammantaget stekte sönder min hjärna. Varningssignaler till trots - om jag hade haft en spisvakt där i slutet när jag kraschade över en natt, i form av vetskap och kunskap om mina diagnoser, hade jag troligtvis inte blivit så pass svartbränd som jag blev. Då hade jag nog kommit tillbaka snabbare och lärt mig min läxa. Men det är historia så klart. Jag kan aldig bli den jag var (vem kan det för den delen?) eller uttrycka mig på det sätt jag hade så lätt för innan jag körde i 190 rätt in i väggen.

Idag har jag spisvakter vilket jag är tacksam för - Diagnoserna och den kunskap de för med sig samt den där lilla lådan ovanför spisen som kommunen bidrog med och som stänger av min spis när jag slarvar med att ha plattan på i onödan. Den stänger visserligen av när jag steker plättar också, men ser man det symboliskt så kan det vara en god ide att lära sig hantera irritationen när man är tvungen att bromsa då det börjar osa hett.

——————————————————————————
Läs vad andra skriver för intressant om ADHD, Bipolär, funktionell grammatik, kunskap om diagnoser, språkbruk, tillfriskna från utbrändhet, spisvakt

Jag älskar min shrink!

Jag går i psykoterapi sedan hösten 2007. Före det har jag gått en annan sorts terapi , sedan våren 2005 har jag för mig. Den kan man läsa om i min gamla blogg, har för mig att jag skrev om det. Se länken i menyn.

Det var lite blandad kompott - KBT, NLP etc. Jag blev bland annat av med min tandläkarskräck (som en bonus!) under den tiden, bland annat för att jag började fatta hur man gjorde för att parera en panikångestatack. Jag var och är inte rädd för att laga tänderna, det var tandläkarna jag inte litade på. (Jag blir bindgalen när andra människor mästrar mig i en utsatt situation. Spelar ingen roll hur)

Vi har hunnit med en del, jag och min nya shrink. Mest har det varit att kartlägga ungeför vart mina finstilta adehådeiga beteenden brister och snacka om de tekniker jag har lärt mig använda och de jag kan tillägga å sånt. Sen har det blivit en hel del akuta samtal om sådant som hänt sen gången innan vi träffades. Men nu har vi börjat närma oss allt det där jobbiga som vi bestämde att vi skulle ta itu med, det där som kräver mitt fullständiga engagemang. Det där som jag kommer att bli hängiven och förlösa, det där som man tror beror på enskilda händelser i nutiden men i själva verket bara är symptom på det där från förr som jag inte bearbetat på ett sunt vis. Det där jag ska komma att acceptera.

Man behöver inte lyfta på varenda sten säger hon, men jag har många olika områden som måste redas ut och som min adehådehjärna inte lyckats sortera in i rätt låda.. Under tiden jag går den här terapin har jag bestämt mig för att inte engagera mig känslomässigt i nåt nytt förhållande. Inte i något partnerförhållande alls faktiskt. Det blir lätt, jag är fullt upptagen med att försöka undvika all sociala möjligheter IRL hur som helst, även om det känns som att jag borde skaffa ett liv

Varje terapitimme (jag går en gång i veckan) börjar vi med en kort mindfulnes övning när jag kommer och sen blir det terapitjosan och så gör vi olika övningar, just nu måste jag avsluta precis då hon säger att timmen är slut och bara gå ut utan att börja snacka om nåt “ja just det, det måste jag säga” eller nåt som gör att jag fastnar som inte är ren och skär info. Tex att jag vill byta en tid. Hon brukar inte släppa mig ifall det är jäkligt känsligt precis när vi ska sluta, men säger ändå till. Vi har kommit överrens om den här grejen som går ut på att jag ska träna på att avsluta det jag håller på med när det är dags att göra det.

Det känns spännande det här. Jag bara älskar min shrink för att hon lyckas få mig att verkligen känna glädje inför att bryta ihop här framöver.

_____________________________________________
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykoterapi, mindfulnes, adhd, kbt, nlp

Att ta sig tiden att förstå är en bristvara

Det här youtubeklippet är så himla sorgligt på nåt vis.
Jag tror att man som förälder med adehåde kan få sig en tankeställare.
En lillkille med ADHD gör sin hemläxa så gott han kan
och hans pappa som också har ADHD “hjälper” till.
Det är mycket frustrerande för alla inblandade att man inte kan fort nog när man ska göra en uppgift som man inte har riktigt koll på och som man förväntas klara av att genomföra, för “man kan om man vill”, inte sant!
Det är grabben själv som lagt upp filmen

Det här med att göra läxor…

Jag har alltid haft problem med det i ämnen som jag är totalt ointresserad av eller som jag inte fattar! Hur mycket nån än förklarar. Däremot har jag en rätt smidig studieteknik som fungerar för mig, jag lär mig allt utantill (fråga mig inte hur det går till men det är nåt slags bildminne jag har som jag kan hålla levande en stund men som för det mesta inte BETYDER ett skvatt om det inte kommer i rätt ordning), skriver prov/redovisar etc, och sen glömmer jag av att jag ens har gjort ett prov. Och får MVG.

Inte undra på att jag känner mig som en bluff, jag kan ingenting om jag inte underhåller kunskaperna hela tiden. Det är ett under att jag inte på nytt behöver lära mig att läsa och skriva varje dag. Fördelen är paradoxalt nog att jag vet att jag kan lära mig vad som helst och har haft nytta av det här att jag vet att jag ta i korta stunder.

Ett fiktivt exempel:
Vi säger att jag ska träffa Sony Eriksson om en vecka och sälja in idén (som jag kom på nu), om att deras personal skulle kunna uttnyttjas fullt ut och öka omsättningen med 48 % genom att i fortsättningen bara anställa personer vars hemtelefonnummer slutar på 3.

Sen sätter jag igång läser jag in mig på företageti dubbla skift under veckan. Jag gör en marknadsanalys som kanske inte följer gängse regler, men jag kan inte sånt hur som helst och ids inte lära mig det heller, jag hittar på mina egna regler istället. Sen sätter jag igång och korvstoppar, en metod som funkar i förlängningen om man är NT för då kan man kalla in sina tidigare minnen.

Jag tar in allt ALLT jag hittar på webben utan nåt som helst prio på vad som är vettigt eller inte, försöker tar reda på ifall man gjort liknande grejer i andra länder. Jag testar att applicera idén på alla och allt jag gör, säger, ser och tänker.. Osv.

Det går fruktansvärt snabbt för mig att skumma igenom material och få en bild av grundläget så länge jag inte FASTNAR på nån detalj. För då är det kört. Då börjar jag använda en annat slags inlärningsteknik som inte gynnar på kort sikt pga att dess uppslukande energiform.. Jag försöker att hålla mig till studieteknik nr 2 light numera, men det går inte så bra. Tränar varje dag thou..

Poängen är att jag egentligen inte förstått nånting av vad SE gör egentligen. Och att jag skulle få läsa på allt igen om jag skulle komma med en ny idé som skulle tjäna ett annat syfte för dem om ett par månader. Jag har bara skapat ett ytligt underlag utifrån mina egna behov av snabb respons för att få dem att köpa min idé som nu har blivit idéer.

Vilket de självfallet gör. Eller hur!? (våga säga nåt annat)

___________________________________________________
Läs även andra bloggares skriver om add, ADHD, föräldrar med ADHD, inlärningsteknik, marknadsanalyser

Jag berättar sällan att jag är manodepressiv. Också.

Jag brukar för det mesta inte berätta att jag har en bipolär sjukdom till folk så där i allmänhet, däremot har jag inga problem alls med att upplysa om att jag har ADHD.

Det finns flera anledningar till att jag undanhåller den informationen. Den största beror på att jag märkt att folk faktiskt inte klarar av att hantera vetskapen om bägge diagnoserna i mig som person. Som jag ser det så förstår många människor inte skillnaden på ett adehådeigt beteende och ett bipolärt eller ett blandtillstånd hos mig. Jag skonar helt enkelt de stackarna, kan man säga

Det finns de som på fullt allvar tror att jag har fått en mani när jag hamnar i ett sällskap med folk och blir upprymd utav fasen. Det är ju det att folk som känner mig mycket lite och som vet om att jag har problem med att reglera mitt engagemang och min ljudvolym ibland tror att det är till nån slags hjälp att upplysa mig om mitt tillstånd som de betraktar under lupp och letar avvikelser med. Jag ser det mest som att man saknar människokännedom och självinsikt när man tar på sig att reda ut mitt själsliga tillstånd. Speciellt om det händer vid fel tillfälle.

Jag fattar ju att det där med att umgås med en person som är bipolär för den som är totalt okunnig om den här sjukdomen, blir lite som att vara med i en film om en dåre som borde bli lobotomerad, men ändå! När man är hyperaktiv kan man bete sig lätt hypomant utan att det är nåt konstigt med det - så länge det hypomana tillståndet inte sätter in. Men det är då det. Och i mitt fall är det inte jämt, jag är ku “normal” långa perioder. Och nu har jag börjat se mönstret alltmer så nu blir jag verkligen arg om utomstående börjar jiddra om att mitt adehådebeteende skulle vara bipolärt. Och ÄNNU mer förbannad skulle jag bli om min personlighet uppfattades som ett bipolärt skov.

Jag får passa mig jäkligt noga hur jag agerar på andra människors reaktioner på mig såna gånger. För är jag “i ordning” tolererar jag inte tillsägelser av puckon som leker Florence Nightingale på min bekostnad. Det är det där med LAGOM ni vet, en del är mer lagom än andra har jag märkt och ska ha det så i alla lägen. Det är de där som passar på att försöka uppfostra mig i ur och skur för den delen. Men hur som helst, vet man att jag är bipolär och misstänker att jag är på väg in i något och har nåt mellan öronen, tar man de funderingar kring ett plötsligt överdrivet beteende med mig på tu man hand och frågar hur det ligger till. Vilket aldrig skulle hända med folk jag inte känner särskilt väl som vet om min dubbeldiagnos, eftersom det bara är mina närmaste vänner som klarar av den typen av samtal på ett vettigt vis. Såna kan aldrig låta bli att vårda mig.

Jag var förresten med om det här irriterade beteendet hos min omgivning när jag slutade röka för tusen år sedan, (jag har berättat det på bloggen förr) då var det en tjejbekant som tyckte det var så kul att jag blev förbannad när jag höll på att sluta röka. Idiotiskt av henne. Jag blev nämligen förbannad både före, under och efter jag slutade röka och hade faktiskt inte särskilt stora problem med den biten jämfört med folk som förmodligen inte har några psykiska sjukdomar eller npf (och som äntligen får en anledning till att sura?) Men det var bara då hon hade sitt fokus på min ilska. Det har alltså ingenting med mig att göra att andra felfokuserar har jag kommit fram till, därför är det också bättre att jag väntar med att berätta om att jag även är bipolär för dem jag väljer att berätta för.

Jag ser det som att jag sätter in en medicin åt gången så att man märker vad som är vad helt enkelt. Och då hinner man också “utbilda” bekantskaperna som man känner att det kommer att landa rätt hos om vad ADHD är, innan de får veta att jag är manodepressiv också, för sanningen är den att jag döljer min bipolära sjukdom mycket noga så länge jag bara kan. Eftersom den till skillnad mot ADHDn bara dyker upp i emellanåt.

Jag kom på en rätt så fånig metafor om det här, den går att ifrågasätta på tusen sätt men ändå - ta den för vad den är hahahaha (Jag TROR att jag skrivit nåt liknande förr eller så har jag snott tanken från någon annan)

Jag är kvinna.
Dygnet runt, året om. Därför beter jag mig på ett visst sätt. Det finns många fördelar med att vara kvinna men i vissa miljöer är det rent ut sagt handikappande.. Jo just det. Jag blir gravid emellanåt.

Förstår ni hur jag menar?
Jag känner det som att folk fokuserar så hårt på att jag är evigt gravid eller kanske är gravid de gånger jag har berättat för en del människor att jag är bipolär också. (Och om jag inte är det så kommer jag att bli det precis när som helst enligt dem. Kanske bara genom att se på en man. Man vet ju aldrig!)

Det är helt enkelt lättare för mig att bara berätta att jag är kvinna för trots allt förklarar det faktumet ändå rätt så mycket. Eller hur
________________________________________________
Andra som bloggar om bipolär, manodepressiv, adhd, kvinna

Snilleblixtbubblan

Huvva! Gissa vad?
Vi, jag och min shrink,  ska börja träna bort min mycket irriterande ovana att inte åka FRÅN. Att inte avsluta i tid.

Jag började skriva en massa invecklade virrikokkoförklaringar om det här men jag måste till tvättstugan nu och hänga upp tvätten innan någon tar torkskåpet, barnen adopterar nog bort mig annars. Hinner därför inte förklara på nåt annat sätt än i bilder i dag. Har du ingen inre filmkamera att mana fram får du försöka fantisera om något annat så länge.

Snilleblixtar

I Virrikokkos ADHD-hjärna bor en massa figurer, bland annat en tankspridd professor som trots att hon, eller han, eller varför inte en HIN tillbringar sina ofta mycket förvirrade dagar i en snilleblixtbubbla.  En snilleblixtbubbla är en stor perfekt såpbubbla vars genomskinliga yta skimrar i alla regnbågens färger medan den fritt svävar omkring.

Man ser det inte från utsidan om man anstränger sig för mycket, men inuti bubblan kan man upptäcka små små energistrålar. Snilleblixtar kallas de. De där snilleblixtarna är extremt busiga. De studsar omkring och bumpar mot väggarna så att bubblan bågnar till bristningsgränsen. De skriker och skrattar, leker kurragömma, slår krokben och kittlar professorn varthelst de kommer åt. Snilleblixtar är oerhört charmiga och positiva väsen, men ack så jobbiga att ha att göra med när de är på sitt allra värsta bushumör.

I alla fall, när professorn jagar omkring och fångar dem, ibland bara en ibland alla på en gång (det beror lite på hur kramsugna snilleblixtarna är) så glömmer hon bort allt annat i hela världen. Och det gör alla andra som hon umgås med just då också. Det är fascinerande att betrakta någon som fångar snilleblixtar, man blir helt hypnotiserad och glömmer bort tid och rum själv.

Vips har tiden gått medan både professorn och hennes publik upplevt detta fantastiska snilleblixtinfångande och den där timmen som det skulle ta från början kan ha förvandlats till betydligt längre utan att någon förstod hur det gick till.
Stor magi, absolut. Men snart är det slut på det. Det är så lagom kul att inte komma ifrån sina impulser.

The End.

Exekutiva funktioner i ADHD-problematiken går inte att medicinera bort, däremot kan man med träning, tex i terapi lära sig att hantera dem bättre och i bästa fall - kunna kontrollera dem!

Crazymeds

Jag tar alltid concerta. Jag är aldrig ledig från min ADHD.  Jag blir jätteforcerad, extremt lättdistraherad, ledsen och aggressiv utan medicin. Inte för att jag var så jämt förut innan jag började medicinera, men eftersom jag idag inte tål minsta stress har jag inga filter mot omvärlden alls utan kemisk hjälp. När min äldsta var liten hade jag ett hemskt humör utan anledning. Hon är uppväxt med en mamma som vrålade rätt ut för minsta lilla. Jag minns att min mamma sa till mig nån gång. Men jag var ju så arg jämt liksom. Jag har aldrig slagit mina barn eller djur. Men till ungarna har jag vrålat. Men inte sen jag började medicinera. Concertan hjälper till med att stävja ilskan också. För mig.

När jag inte käkar stämningsstabiliserande är jag så fruktansvärt arg HELA tiden utan att fatta varför, så det tänker jag INTE prova igen utan en väldigt god anledning. .  Förra året fick jag ju vara utan stämn.stab. i tre månader när jag bytte från lithium till lamictal och jag kände igen känslan från förr. Jag fattar inte att jag kunde gå omkring och tro att det var normalt att känna så som jag gjorde då.

Var är det där H: ået när man behöver det?

Jag har nog haft ADD hela veckan. Inte orkat ta mig för med nåt!

Disken ligger i drivor, det är rörigt som fasen, katthår överallt och dammtussarna har blivit så stora att det var lika bra att erkänna dem som mina och ställa fram matskålar.
De skulle faktiskt, nu när jag tänker efter gå att handplocka om någon dag. Kan bli lite samma känsla som att plocka lingon om hösten kanske?

Läste ni förresten SvD igår om kvinnan som fick ADHD-diagnos när hon blev 50 år? Det var en jättebra artikel och det roliga med den var att de hade bilder med. Jag skrattade gott när hon berättade att hon kunde hitta på att ställa disken i kassar och gömma den så länge, om det kom folk. Kan tänka mig att det kan låta himla knepigt att göra så istället för att diska direkt efter maten och få undan den direkt, men är det inte rätt så typiskt för människor med NPF att inte alltid vara så rationellt tänkande trots att det inte är något fel alls på det logiska tänkandet?

Och när jag då lika verkar ha hittat mitt H igen.. (från ADD till ADHD! )

- Vad ÄR det med alla dessa akronymer? Varför måste vi försvåra dem ytterligare. MÅSTE vi verkligen bli bokstavsmänniskor? Man använder det ju tom i media! Jag hörde det själv i radio för en tid sen (minns ej vart, men det måte ju finnas fler som också hörde det här) De förklarade inte ens vad “bokstavsbarn” betydde i sammanhanget. Men det framgick att det slutade där liksom. Vi bokstavsvuxna då? Vad är vi? BV? hahahaha äh..

Bokstavsbarn och bokstavsfolk, folk med bokstäver, bokstavsdiagnos och så vidare i all oändlighet. Jag retar mig på det här, men kanske mest för att jag in början ansåg att AIDS, HIV , MS och LKAB (okey då, kanske inte LKAB…) var bokstavsdiagnoser det med och för att jag blir skitsné på att folk ändå inte fattar att det är akronymerna som beskrivs.

En som också tycker det här med bokstavsbenämningar blir alltmer förvirrande när bokstavsfolk kommer på tal, är Nonicoclolasos! Här resonerar hanlitegrann kring nack- och fördelarna med att använda den här sortens akronymer.