Jag berättar sällan att jag är manodepressiv. Också.

Jag brukar för det mesta inte berätta att jag har en bipolär sjukdom till folk så där i allmänhet, däremot har jag inga problem alls med att upplysa om att jag har ADHD.

Det finns flera anledningar till att jag undanhåller den informationen. Den största beror på att jag märkt att folk faktiskt inte klarar av att hantera vetskapen om bägge diagnoserna i mig som person. Som jag ser det så förstår många människor inte skillnaden på ett adehådeigt beteende och ett bipolärt eller ett blandtillstånd hos mig. Jag skonar helt enkelt de stackarna, kan man säga

Det finns de som på fullt allvar tror att jag har fått en mani när jag hamnar i ett sällskap med folk och blir upprymd utav fasen. Det är ju det att folk som känner mig mycket lite och som vet om att jag har problem med att reglera mitt engagemang och min ljudvolym ibland tror att det är till nån slags hjälp att upplysa mig om mitt tillstånd som de betraktar under lupp och letar avvikelser med. Jag ser det mest som att man saknar människokännedom och självinsikt när man tar på sig att reda ut mitt själsliga tillstånd. Speciellt om det händer vid fel tillfälle.

Jag fattar ju att det där med att umgås med en person som är bipolär för den som är totalt okunnig om den här sjukdomen, blir lite som att vara med i en film om en dåre som borde bli lobotomerad, men ändå! När man är hyperaktiv kan man bete sig lätt hypomant utan att det är nåt konstigt med det - så länge det hypomana tillståndet inte sätter in. Men det är då det. Och i mitt fall är det inte jämt, jag är ku “normal” långa perioder. Och nu har jag börjat se mönstret alltmer så nu blir jag verkligen arg om utomstående börjar jiddra om att mitt adehådebeteende skulle vara bipolärt. Och ÄNNU mer förbannad skulle jag bli om min personlighet uppfattades som ett bipolärt skov.

Jag får passa mig jäkligt noga hur jag agerar på andra människors reaktioner på mig såna gånger. För är jag “i ordning” tolererar jag inte tillsägelser av puckon som leker Florence Nightingale på min bekostnad. Det är det där med LAGOM ni vet, en del är mer lagom än andra har jag märkt och ska ha det så i alla lägen. Det är de där som passar på att försöka uppfostra mig i ur och skur för den delen. Men hur som helst, vet man att jag är bipolär och misstänker att jag är på väg in i något och har nåt mellan öronen, tar man de funderingar kring ett plötsligt överdrivet beteende med mig på tu man hand och frågar hur det ligger till. Vilket aldrig skulle hända med folk jag inte känner särskilt väl som vet om min dubbeldiagnos, eftersom det bara är mina närmaste vänner som klarar av den typen av samtal på ett vettigt vis. Såna kan aldrig låta bli att vårda mig.

Jag var förresten med om det här irriterade beteendet hos min omgivning när jag slutade röka för tusen år sedan, (jag har berättat det på bloggen förr) då var det en tjejbekant som tyckte det var så kul att jag blev förbannad när jag höll på att sluta röka. Idiotiskt av henne. Jag blev nämligen förbannad både före, under och efter jag slutade röka och hade faktiskt inte särskilt stora problem med den biten jämfört med folk som förmodligen inte har några psykiska sjukdomar eller npf (och som äntligen får en anledning till att sura?) Men det var bara då hon hade sitt fokus på min ilska. Det har alltså ingenting med mig att göra att andra felfokuserar har jag kommit fram till, därför är det också bättre att jag väntar med att berätta om att jag även är bipolär för dem jag väljer att berätta för.

Jag ser det som att jag sätter in en medicin åt gången så att man märker vad som är vad helt enkelt. Och då hinner man också “utbilda” bekantskaperna som man känner att det kommer att landa rätt hos om vad ADHD är, innan de får veta att jag är manodepressiv också, för sanningen är den att jag döljer min bipolära sjukdom mycket noga så länge jag bara kan. Eftersom den till skillnad mot ADHDn bara dyker upp i emellanåt.

Jag kom på en rätt så fånig metafor om det här, den går att ifrågasätta på tusen sätt men ändå - ta den för vad den är hahahaha (Jag TROR att jag skrivit nåt liknande förr eller så har jag snott tanken från någon annan)

Jag är kvinna.
Dygnet runt, året om. Därför beter jag mig på ett visst sätt. Det finns många fördelar med att vara kvinna men i vissa miljöer är det rent ut sagt handikappande.. Jo just det. Jag blir gravid emellanåt.

Förstår ni hur jag menar?
Jag känner det som att folk fokuserar så hårt på att jag är evigt gravid eller kanske är gravid de gånger jag har berättat för en del människor att jag är bipolär också. (Och om jag inte är det så kommer jag att bli det precis när som helst enligt dem. Kanske bara genom att se på en man. Man vet ju aldrig!)

Det är helt enkelt lättare för mig att bara berätta att jag är kvinna för trots allt förklarar det faktumet ändå rätt så mycket. Eller hur
________________________________________________
Andra som bloggar om bipolär, manodepressiv, adhd, kvinna