Finally - Virrikokko fall to pieces. Eller nåt.

Hej. Orkar inte kommentera era kommentarer just nu men tack för att ni ändå tar er tid att kommentera här hos mig. Det värmer.

I alla fall… Jag träffade min shrink sista gången innan hennes semester förra torsdagen och på något sätt hamnade vi på ett superviktigt “spår” som hänger med sedan barnsben, om och om igen. Hur vet jag inte. Än i varje fall.

Till och med jag fattade att jag satte igång något viktigt att ta till vara på i samma sekund som jag sa det, och som var så uppenbart att det är fånigt. Att jag inte förstått den enkla principen menar jag. Det handlar i stort om att jag förflyttar oerhört starka känslomässiga reaktioner inom mig och applicerar dem på personer som är viktiga för mig och händelser kring dem som jag ser framför mig kommer att hända “på riktigt” medan jag förlamat betraktar händelseutvecklingen som jag inte har en aning om hur jag ska stoppa eller om det var jag själv som satte igång alltihopa. Det är realistiska grejer om sånd där som faktiskt händer, därför är det så skrämmande.

Jag upplever det här i förtid och då är det ju inte så konstigt att jag tar ut det i förskott heller. Tyvärr blir jag så energilös på kuppen att jag kliver ned i den där svarta avgrunden totalt i samma sekund det händer och det färgar av sig på hela min värld. 

Sen den där timmen som blev 2½  i torsdags får jag allt svårare att andas. Jag orkar knappt lyfta armarna, de känns blytunga. Jag är på helspänn, tolkar varenda händelse omkring mig som ett hot mot min mentala hälsa. Att ungarna har sommarlov och vill vara ute och partaja som vilka normala tonåringar som helst får mig att gå i taket varenda gång de berättar om sina planer och bara grina av trötthet och gnäll - i förtid. Och efteråt. Det känns som att jag fått “kronisk snuva”. Och känner mig alldeles nervös och skakis. Jag är inte allergisk eller nåt, utan jag tror faktiskt att jag har hamnat i ett långtidstillstånd av en slags panikattack light på nåt vis.

Nu kan inte sluta tänka på vare sig det jag känner rent fysiskt eller det faktum att jag förstår att jag använder min nutid till att följa mitt svingamla mönster som är det sista jag behöver för att kunna bli hel. Och jag vet inte HUR jag ska känna, bete mig eller övervinna det här utan att bli knäppare än jag är just nu.

Hela min värld verkar rämna och därför blev jag tvungen att försöka ta reda på mer om det här med hur psykoterapi egentligen fungerar, trots att jag redan läst på om det förut och hittade en som jag tror är en jättebra bok som heter Självkänsla på djupet av Marta Cullberg Weston. Hon beskriver psykoterapetiska processer så tydligt att jag börjar fatta alltmer att jag nog är mycket mottaglig att sätta i gång att ta itu med de här tunga bitarna inom mig. Och jag är så satans glad för att jag litar på min shrink!

Tyvärr kommer det att dröja en hel månad innan jag träffar henne igen och just nu funderar jag över om jag kommer att klara sommaren utan att bryta ihop känslomässigt även fysiskt om någon fattar hur jag menar, utan hjälp av just henne. Jag brukar ju kunna stänga av i värsta fall, men det verkar inte fungera just nu så jag beter mig allmänt spattigt mot min omgivning och börjar bli allt mer impulsiv i mitt tankesätt och allt mer okonkret eller vad det heter.  Och alltmer syrefattig för den delen också,  eftersom jag håller andan mest hela tiden. Sen några dar har jag vaknat med huvudvärk (brukar jag inte ha) och om kvällarna har jag fått börja umgås med mina självfälleceller i en hjärna som har börjar kännas brännhet av den här känslomässiga stressen.

Och ändå - mitt i allt är jag så lycklig över att det händer! Äntligen börjar muren rämna, fan att det skulle bli så svårt för mig att komma igång med att bli terapiad på allvar… å så går shrinken på semester i samma stund det klickar till. Shit!

 

———————————
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykoterapi, shrink, tankefällor, känslor, stress, panik, ångest