En slags epilog..

Det har hänt nåt så skithelvetesjävladeprimerande trist. Jag svär som satan nu igen. Varför. Jo, när jag blir arg, rädd, ledsen - ja hyperaktivt känslosam överlag - svär jag som en borstbindare, ofta i varannat ord. Både i tal och i skrift. Rakt översatt till amerikanska skulle alla dessa svordomar självfallet bli Oh, my God och Fuck. Så ni vet. (Man reagerar aldrig på alla deras helvetsjävlaFUCKOh, my GodFUCKOh, my GodFUCKOh, my God.. eller hur?) Tbx till ämnet..

Läkarbesöket som jag var så nojig inför (se förra inlägget) för att få ett nytt utlåtande i form av ett FKF 3200* gick väl hyfsat. (riktigt bra enligt shrinken). Jag har tillfällig sjukersättning och läkaren som hade läst mina journaler sa hon, som shrinken skickat med ansåg att det skulle bli fortsatt tillfällig sjukersättning och hon skulle förorda 12-18 månader och sen var det upp till F-kassan. Man kan få upp till 18 månader, sen (om man är döende eller totalt väck enligt FKs nya regler?) blir det evig sjukersättning. Eller ingen alls.

Jag avser att börja jobba när jag är “klar” med det här. Det är nog tufft att vara sjukskriven så länge som jag varit men jag fattar hur de menar numera så jag accepterar. (Jag snackar inte om att sjukersättningen är låg utan om detta med att bli tillbakahållen för att inte gå in och ur i hypomaniska arbetsnarkomaniperioder och drivas av total hyperkreativaktivitet, varva ner med tunga gympass och mängder av sex och gå igång igen - utan eftertanke. Och dessutom veta att jag egentligen är sjuk periodvis av skoven och att ADHDns baksidor tar över. Det sliter på mig, vänner, barnen och för att inte tala om  - mina pojkvänner/partners. 

Män blir impotenta av prestationsångest, visste ni det? Äh, jag menar inte att va elak, jag vill bara kunna leva ett normalt liv, som det är nu har jag börjat förvandlats till socialfobiker. Och jag vet inte hur man gör för att inte vara det. Det enda sätt jag vet att vara igång på är det jag levt förut. Ja ja.. Jag tänker då inte riskera terapin med att gå ut för tidigt och därför är det skönt att det är “de” som “bestämmer” åt mig. Jag kan visserligen avbryta när jag vill, jag är ju inte inom tvångsvården precis.

Jag var alltså till läkaren i tisdags. I dag, torsdag, fick jag ett brev från landstinget, handskrivet och tillknycklat. När jga skulle öppna det upptäckte jag att kuvertet inte var klistrat, fliken var bara instoppad. I kuvertet låg kopian av det gamla FKF:et som min shrink hade med sig till henne ifall läkaren inte hade läst det som hon fått via deras internpost eller hur de nu gör. Läkaren hade satt fast en post-it på journalen med en käck text, det enda som saknade var en glad smajlis.  Jag trodde jag dog (och gör fortfarande. Nu har jag för övrigt ägnat hela dagen åt detta och det är för fan katastrof i mitt wackohuvud och jag börjar känna mig tvärjävlaparalyserad! Men jag tänker inte bli det. Jag får inte. Jag måste “ta mig i kragen”. Jag måste handla. Har ingen mat hemma som “duger” åt ungarna som kommer i morgon.

Det jag gjorde åt saken just nu - var ingenting. Förutom att jag satt mig ner och skrev ett mail åt min shrink (jag får göra sånt när det hänt nåt som jag kanske måste ha ur mig utan att hon tycker att det tar hennes tid i onödan)
OCH  kopierade mailet från mig till shrinken och lägger in det precis som jag skrev det här på min blogg här nedanför med vinröd text så man ser vad som är vad.
Det är ett viktigt brev om något som inte får hända någon.  Jag har endast tagit bort namnen, tom stavfelen är kvar.

Jo, det här kan va bra att veta… *Ett FKF 3200 är den medicinska bedömningen av en patient, baserad på redogörelse för tidigare livshistoria. Alla diagnoser, ordinationer, akuta psykfallsprylar allt allt allt.. står med i den, kort sammanfattat givetvis. Utlåtandet som skrivs av läkaren är det försäkringskassan kräver för sjukskrivning eller sjukersättning etc men de har sista ordet där)  

Mailet från mig till min shink postat idag:

Ett gäng som verkligen får till det vad gäller dessa jävla ursäktande förklaringar
Alvin & the Cipmunks - To late to apologize

Och när jag då ändå lägger in youtubes, tröst och försäkran med Danish, Le igen - såå bra!

—————————————————————
Läs vad andra bloggares skrivit för intressant om FKF 3200

Jag har ägnat hela jäkla dagen åt att bli allt mer hyperaktivt hypoman. Det märks särskilt mycket vid datorn som jag borde stänga av nu..

Kan vara att jag ska till läkaren med min shrink i morgon förmiddag och det är en läkare jag aldrig har träffat som vi ska till, eftersom det har varit jättestrul med tiderna hos den läkare jag eg. skulle till. Men ett läkarutlåtande måste skrivas och det är i morgon det ska göras.

Hoppas hon kan svenska. Hon har ett svåruttalat efternamn. Jag har hittills sluppit doktorer som inte kan tala svenska, men jag har hört andra berätta om sina möten med läkare på knagglig svenska. 
 Jag har den fula vanan att prata som till en hörselskadd då jag snackar med folk som knappt kan tala svenska (eller engelska eftersom jag faktiskt är haj som fan på engelska också) så jag oroar mig redan nu nåt så kopiöst för att inte kunna göra mig förstådd till en svårt språkhandikappad människa som håller mitt öde i sina händer.  Och det bara för att hon heter nåt som jag tror hör till en icke svensktalade person.

Shrinken har inte träffat den där läkaren heller så hon var inte till mycket hjälp när jag frågade henne 379 gånger på vår förra timme om läkaren var svensk, kunde hon svenska eller kanske var hon bara gift till ett outtalbart namn? Nej, inte är jag nå nojig inte.
Jag hade glömt hur jag blir innan jag måste iväg på nåt sånt här - tänk om jag dessutom schabblar bort tiden!!?

Jag kan tänka mig hur kul på en skala jag kommer att ha det inatt. Redan nu har jag fått för mig att den där läkaren förmodligen är från Georgien eller nåt och därför kommer sitta och dagdrömma sig bort till hemlandets toner slash kanondån. Min hjärna går på högvarv, jag sitter som paralyserad medan huvudet snurrar som vore det Exorcisten 5. 

Och efter måndag blir det onsdag utan att jag kommer att fatta att tisdagen försvann i en minneslucka.

Nånting jag älskar med den här bloggen är att ni som kommenterar alltsomoftast skriver era egna reflektioner över något som jag tagit upp. Det tycker jag är spännande (fortsätt!) även om jag inte alltid kommenterar tillbaka (men jag läser/lyssnar och tar till mig)

Jag tror att det är genom att vi delar våra erfarenheter och tankar med varandra som man kan få mer insikt i de här beteendena som följer med bipolär sjukdom och ADHD. Även de komorbida tillstånden är viktiga att berätta om, dvs de som utvecklas “på grund av”, tex depression och ångest och samsjukligheten/samfunktionsnedsättningar som ibland överlappar varandra - till exempel så kan en och samma människa ha Asperger/ADHD/dyslexi/dyspraxi/bipolärt/bordeline (…och PMS hahahaha).

Ibland så kanske når inte kriterierna “upp” till fullständig medicinsk diagnos. Men spela roll egentligen, om vi lär oss att är det lättare att förstå sig på även om man inte ens pallar med det (tex hos sin jobbiga unge! ) ,kanske att vi också kan föra den kunskapen vidare för att på så vis öka intresset för att kommunicera på ett konkret vis med varandra och andra med de här diagnoserna/etiketterna/beteendena/

Blanddiagnoser är vanliga bland alla sorters åkommor, inte bara psykiska, det VET vi men, som jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag inte alltid berättar att jag är manodepressiv också - ibland känns det onödigt att informera omgivningen mer än den kan ta till sig från början.  

Åhååååååååååå

Fick en flash i min skalle här om att det är lättare att säga att man har hjärtfel men man undviker att berätta att man lider av för tidig utlösning. Hahahaha hm, det kanske vart lite långsökt men det ena utesluter ju inte det andra, eller hur? Därmed inte sagt att man skjuter av lite för fort för att man har hjärtfel, men håll med om att det är enklare att berätta att man sällan får till det mer än 10 sekunder pga ett krånglande hjärta. Men ens partner kan ju behöva få veta, om inte annat så kommer det fram förr eller senare…
Usch vad jag blev morbid, men ni vet - jag och mina exempel.

För den som läser den här bloggen för första gången och börjar med det här inlägget så kan jag berätta att det är mycket vanligt att jag totalt glömmer bort vart jag ville komma med det jag började berätta. Och nu har det hänt igen. Jag bara skriver nämligen. Och tänker samtidigt. Ibland blir det så att jag börjar tänka på något annat än det jag skriver om och då blir det extra förvirrat. Som nu.

tadamtadamtadam *trummar med fingrarna och försöker minnas*. Näe, det är borta.

 Äh skit samma.

En kompis till mig fick bipolärdiagnos förra året efter att ha gått på SSRI/antidepp i 7-8 år via hennes allmänläkare på vårdcentralen men var fortfarande helt under isen, hade börjat utveckla alla möjliga smärtor i kroppen och jag vet inte allt av det här evigt deppiga tillståndet med tillfälliga uppåtperioder som hon trodde berodde på yttre händelser. En dag berättade hon för mig hur hon mådde och jag lyssnade och hörde henne berätta om sitt liv med en klockren bippo tvåa. Jag skrattade gott och började okänsligt att berätta om några av mina bippogrejer när hon fattade att jag trodde att hon var bipolär. För det var hon inte sa hon, hon hade en deprresion och det var därför hon åt antidepp och för den delen berättade hon, blev hon inte manisk av SSRI som jag blivit.

Ha ha, jamen det blev jag. Det innebär inte att alla eller ens många får det. De säger att det hör till trean, och jag har även haft mixat, psykostjosan, ett par tre manier ,otaliga hypomanier och några svåra depper och andra likgiltighetsperioder. Så därför säger de Bipolär 1 om mitt, men min läkare sa att oftast har man flera “siffror”. Jag skiter i vilket, huvudsaken är att jag inte tror att jag kan flyga från höghus som kan drabba maniker med filmvarianterna av bippot och att medicinen funkar.

Jag hade faktiskt trott att hon redan hade bipolär diagnos för ibland hade vi snackat om det här med våra crazymeds men jag visste faktiskt inte hur det verkligen låg till för det är alltid så mycket annat vi snackar om eftersom vi har liknande intressen. Hon har två vuxna barn med NPF också, så jag antog att hon visste mer om blanddiagnoser och sånt här. I varje fall ringde hon dagen efter vi hade fikat ihop och verkligen snackat om de här sakerna, begärde bipolär utredning, fick det och eftersom hon hade en väl dokumenterad väg via VC var det inget snack - Hon bytte till om det var Lamictal? och lade av med antideppen (hon hade provat många gånger men fått svår ångest och blivit allt svartare) fick komma till en terapeut, satt sig in i bipolärt och FATTAT att hon är en helt normalt funtat bipolär kvinna - och nu har hon ett liv.  Underbart va?

Igår ringde en ledsen och förtvivlad kvinna (som fått mitt nummer av en annan bekant som tydligen tror att jag är en specialingång till Psyk här i länet) till mig och frågade vad hon skulle göra för att få hjälp. Hon har bipolär 2 berättade hon och finns redan under psyk, går stödsamtal hos en kurator sedan många år och har i 7 års tid inte fått rätt hjälp precis som min väninna, men hon hade ju legat under VC så det var ju inte så konstigt. Jättekonstigt tycker jag som vet att det här sker på vårdcentralerna men har större tilltro till psykpersonal. Kvinnan hade provat lamictal men fått svåra biverkningar efter det hade hon gått på var det efexor och zyprex eller nåt. Jag kommer inte ihåg. I varje fall hjälpte det inte särskilt mycket och hon bara grät hela dagarna och ville inte leva längre sade hon. Hon talade inte särskilt bra svenska men tillräckligt bra för att göra sig förstådd, men hon hade fått för sig att det var språkbarriären som var orsaken till den uteblivna hjälpen. Bullshit! Hennes kurator hade behållt henne för länge och trodde väl att hon bara skulle sitta där och höra på den här kvinnans gråt, vad vet jag, oproffsigt är det ändå.

Nå i varje fall skulle hon till kuratorn i morgon (idag) och behövde stöd. Och råd.
Jag är dålig på att tycka synd om, bättre på att peppa så jag hoppas att hon tordes läsa upp listan som vi gemensamt totade ihop under telefonsamtalet. 
Listan som hon övade att läsa för mig flera gånger, gick ut på följande.

Ställ mig i kö till en läkare. Jag behöver träffa en läkare som är kunnig om bipolär sjukdom för att prata om min bipolära diagnos och för att få veta mer om vad psykiatrin kan göra för mig. Jag behöver få berätta för en läkare hur jag mår.
 Jag behöver få hjälp med att få rätt medicin eftersom den jag äter nu inte hjälper MIG.
Jag behöver terapi.
Jag behöver stödsamtal under tiden jag väntar på terapi (kan ju ta mycket lång tid), men kanske det kunde vara bra att byta stödperson för mig? (det här sista berättade jag för henne kan hon ordna med receptionen, hon behöver inte byta stödis själv)

Vidare:
Jag  jag vågar inte träffa människor eller tala med dem för jag börjar bara gråta hela tiden, precis som jag gör -varje gång (i 7 år), här hos dig.
Jag oroar mig konstant för att det ska hända något katastrofalt och jag har så svår ångest att jag knappt kan andas ibland pga det.
Jag har tvångstankar och det har jag fått mer och mer.
Jag orkar inte leva längre. Jag vill inte leva längre.

Jag orkar inte gråta mer.
Jag behöver din hjälp med att få hjälp. NU.

(hon tänkte, trots att hon berättade att hon ville dö och inte orkar mer, skriva att ingenting är roligt och att hon hoppades att hon skulle slippa varje dag (typiskt va, att inte vilja vara till besvär ens när man funderar på självmord varje dag, varje sekund, dag som natt - vilket denna kvinna gjort en lång tid nu), men mitt råd var att vara tydlig och inte göra tunga skäl till hennes behov av läkare, medicinbyte och terapi så snart som möjligt, till ett stödsamtal att komma med “goda råd” till, som att gå promenader i solen - vilket kuratorn brukade göra)

Nä, har kan jag inte sitta mer idag. Jag har en tupplur att ta. Jag är lite trött.

ps, jag hoppas att hon ringer och berättar hur det gick, om det hjälpte att vi övade det hon behövde begära och få veta om hon kände att det fanns en ljusning efter sitt möte idag. Jag kanske borde berätta att jag frågade hur pass självmordsbenägen hon kände sig för då MÅSTE hon åka till psykakuten och berätta det. Hon sa att hon skulle vilja men inte vågade. Jag valde att tro henne och det hon sa att hon ville ha mitt stöd för samtalet idag.

pss. Orkar inte korrläsa. Har jag glömt några inte och sånt nu igen, so be it.

Hej. Orkar inte kommentera era kommentarer just nu men tack för att ni ändå tar er tid att kommentera här hos mig. Det värmer.

I alla fall… Jag träffade min shrink sista gången innan hennes semester förra torsdagen och på något sätt hamnade vi på ett superviktigt “spår” som hänger med sedan barnsben, om och om igen. Hur vet jag inte. Än i varje fall.

Till och med jag fattade att jag satte igång något viktigt att ta till vara på i samma sekund som jag sa det, och som var så uppenbart att det är fånigt. Att jag inte förstått den enkla principen menar jag. Det handlar i stort om att jag förflyttar oerhört starka känslomässiga reaktioner inom mig och applicerar dem på personer som är viktiga för mig och händelser kring dem som jag ser framför mig kommer att hända “på riktigt” medan jag förlamat betraktar händelseutvecklingen som jag inte har en aning om hur jag ska stoppa eller om det var jag själv som satte igång alltihopa. Det är realistiska grejer om sånd där som faktiskt händer, därför är det så skrämmande.

Jag upplever det här i förtid och då är det ju inte så konstigt att jag tar ut det i förskott heller. Tyvärr blir jag så energilös på kuppen att jag kliver ned i den där svarta avgrunden totalt i samma sekund det händer och det färgar av sig på hela min värld. 

Sen den där timmen som blev 2½  i torsdags får jag allt svårare att andas. Jag orkar knappt lyfta armarna, de känns blytunga. Jag är på helspänn, tolkar varenda händelse omkring mig som ett hot mot min mentala hälsa. Att ungarna har sommarlov och vill vara ute och partaja som vilka normala tonåringar som helst får mig att gå i taket varenda gång de berättar om sina planer och bara grina av trötthet och gnäll - i förtid. Och efteråt. Det känns som att jag fått “kronisk snuva”. Och känner mig alldeles nervös och skakis. Jag är inte allergisk eller nåt, utan jag tror faktiskt att jag har hamnat i ett långtidstillstånd av en slags panikattack light på nåt vis.

Nu kan inte sluta tänka på vare sig det jag känner rent fysiskt eller det faktum att jag förstår att jag använder min nutid till att följa mitt svingamla mönster som är det sista jag behöver för att kunna bli hel. Och jag vet inte HUR jag ska känna, bete mig eller övervinna det här utan att bli knäppare än jag är just nu.

Hela min värld verkar rämna och därför blev jag tvungen att försöka ta reda på mer om det här med hur psykoterapi egentligen fungerar, trots att jag redan läst på om det förut och hittade en som jag tror är en jättebra bok som heter Självkänsla på djupet av Marta Cullberg Weston. Hon beskriver psykoterapetiska processer så tydligt att jag börjar fatta alltmer att jag nog är mycket mottaglig att sätta i gång att ta itu med de här tunga bitarna inom mig. Och jag är så satans glad för att jag litar på min shrink!

Tyvärr kommer det att dröja en hel månad innan jag träffar henne igen och just nu funderar jag över om jag kommer att klara sommaren utan att bryta ihop känslomässigt även fysiskt om någon fattar hur jag menar, utan hjälp av just henne. Jag brukar ju kunna stänga av i värsta fall, men det verkar inte fungera just nu så jag beter mig allmänt spattigt mot min omgivning och börjar bli allt mer impulsiv i mitt tankesätt och allt mer okonkret eller vad det heter.  Och alltmer syrefattig för den delen också,  eftersom jag håller andan mest hela tiden. Sen några dar har jag vaknat med huvudvärk (brukar jag inte ha) och om kvällarna har jag fått börja umgås med mina självfälleceller i en hjärna som har börjar kännas brännhet av den här känslomässiga stressen.

Och ändå - mitt i allt är jag så lycklig över att det händer! Äntligen börjar muren rämna, fan att det skulle bli så svårt för mig att komma igång med att bli terapiad på allvar… å så går shrinken på semester i samma stund det klickar till. Shit!

———————————
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykoterapi, shrink, tankefällor, känslor, stress, panik, ångest

Saker som får en att “Go NUTS”. Triggerpunkter för olika människor, för mig är det falskhet och oärlighet. Skriv gärna om det, vad som får DIG att gå ‘nuts’ …

Ja, vad är det som får mig att “go NUTS” egentligen. Först är jag tvungen att lägga en värdering i det där, för det är kanske olika saker man menar med go nuts? För mig är det “att fara i taket, att bli ilsken och vilja döda ;-), att tappa konceptet och fara ut besinningslöst mot den eller dem som utsatt mig medvetet genom att vara falsk eller oärlig eller både och, så därför utgår jag ifrån min tolkning när jag funderar vidare..
 
Jag har så ofta skrivit om det här med vad jag anser är ärlighet och när jag anser att jag blivit utsatt för andra människor syn på ärlighet eftersom den helt klart inte “börjar” samtidigt för för olika människor. Att komma i efterskott, när man har åkt dit och proklamerar: Men jag sa ju som det var! kallar inte jag ärlighet. Det är bara ett sätt att försöka få den drabbade att inse att det nu finns förmildrande omständigheter och att syndaren har vaknat och borde bli behandlad med mildhet och förståelse. Ibland kan det vara på sin plats att förlåta så klart, man kanske har förstått för länge sen hur saker och ting legat till, men inte vågat ta reda på svaret genom att fråga rätt ut. Älskar du mig? Är det cancer? Har du spelat upp alla våra pengar? Har du en kärleksaffär? och så vidare… Så det vet jag i alla fall; att det jag uppfattar som falskhet och oärlighet inte får mig att go nuts, det gör mig bara så ledsen och faktiskt förlamad av sorg om det är riktigt illa.

Jaha, nu fastnade jag i fel grej märker jag. Vad får MIG att gå NUTS!!! Vilka triggers är det som gör att jag slår bakut och tappar kontrollen?
Det som slår mig direkt för att jag nyligen har befunnit mig i den här sitsen är detta med bristen med tydlig kommunikation mellan människor.

Jag blir fan vansinnigt förbannad när folk inte är tydliga! När de slingrar sig undan när jag behöver ett bestämt svar för att förstå vad som händer, inte händer eller ska komma att hända.
När jag måste gissa hur någon menar (om det är viktigt alltså) och inte kan förklara sig tills jag begriper och blir arga för att jag frågar 1000 gånger och “inte lyssnar”.

Jodå, det kan hända att jag inte lyssnar, jag tolkar faktiskt hellre. Men ordvrängeri kan jag.. så vränger man sig vagt eller kommer med ett svar som jag kan tolka i flera nivåer - om än inte direkt utan efteråt när jag tänker på vad som sagts, VET jag att något behöver förtydligas. Sen om den andra eller de andra blir galna på mig, börjar undvika att svara, vägrar att förtydliga för att det inte går att förklara bättre, skiter jag faktiskt fullständigt fan i. Det går nämligen inte att jag måste gissa vad som menas eftersom jag reagerar och agerar utifrån min gissning ganska omedelbart. Vilket märks extra tydligt i mina kärleksrelationer *mua ha ha ha* Jag hugger snabbt som en spottkobra på en liten mus och gör processen kort. Jag kallar det val. Och jag är oförmögen att göra annorlunda av någon jävla anledning, men jag tror det beror på att jag brister i dels uthållighet och dels att jag har en hel del erfarenhet av hala ålar..

Jag kanske ska ta nåt mer exempel.. Jo - jag avskyr och föraktar dumhet och jag blir så jävla arg och mordlysten när jag träffar på dumhet. Nu snackar jag inte elakhet, ointelligens per IQ (att man är underbegåvad kan man fan inte rå för och förresten kan man jobba på det utifrån sina förutsättningar) och jag tänker inte heller på okunskap.

Jag menar den här typen av dumhet som man väljer för att slippa undan att någonsin ta beslut eller för att genomföra de förändringar som krävs för att bli den som man anser att man “egentligen” är. Bullshit-tänkande på hösta nivå mao. Jag snackar den sortens dumhet där man släpper alla spärrar för att få igenom sina egoistiska skäl, dolda motiv eller va fan som helst. Jag snackar den sortens omdömeslösa dumhet där man med vett och vilja går in i situationer som man förstår är extremt destruktivt, kanske inte bara för en själv utan även sina barn, sin familj. Jag snackar den sortens dumhet som man till sist förstår är den man är allra allra räddast för att ta itu med inom sig själv. Den man skäms för och skapar hemska skuldkänslor i själen. Den som gör att vi alla behöver gå terapi. I alla fall jag.

Typ.

Min shrink och jag har börjat jobba med en del rätt jobbiga grejer som jag stoppat undan långt inuti mitt medvetande. Hela förra våren när jag väntade på att få börja på psykoterapin så stoppade jag undan de här svåra tankarna med min världsberömda ON-OFFknapp, men jag gjorde en liten markering i minnet om sånt jag visste att jag borde ta upp när det var dags. Och eftersom jag funkar som jag gör, tycker jag paradoxalt nog att det är fantastisk spännande att börja må verkligen skräckfyllt pissdåligt. Min shrink påstår att jag är verkligt tuff, hon är ju liksom med i processen även om mycket av terapiarbetet sker i mig mellan sessionerna, men så säger hon förmodligen till alla sina patienter, fast det är ändå rart sagt av henne.

Under hela hösten 2007 har jag tillsammans med henne, samlat på mig dykutrustningen jag behöver för att våga mig på att ens nämna rädslorna vid namn för att inte terapirummet som jag känner mig trygg i skulle besudlas och smitta betongen med den där traumatiska sjuka och illaluktande kleten som jag brukar känna krypa upp på och täcka väggarna. Ja herregud, det låter konstigt va? Tycker jag också men jag lovar, det är verkligt för mig just när det händer. Men som sagt var, det är mer en slags känsla som tillför sjuk och energislukande näring åt min fantasi, vilken jag besitter i rikliga mängder.

Jag har även fått göra en del läxor som hör till de mer praktiska problem jag har, bara som en sån sak att lära mig hantera stress kring grejer som man normalt kanske inte tror kan vara stressigt. Som till exempel stressen jag känner när jag duschar! Jag tyckte att duschvattnet skvalade för fort (jag har skrivit om det) och det gjorde att jag kände mig nästintill illamående och ångestdrabbad hela tiden jag duschade. Jag började hyperventilera en gång för att det kändes som att jag inte skulle hinna duscha klart! Jag blev jätteledsen och fruktansvärt apatisk av det här. Bara en sån sak. (ja, jag förstår att jag är psykiskt störd, jag har papper på det ) Till sist blev det alldeles för jobbigt att duscha (vattuskräck? hehe) och jag började strunta i att tvätta håret för att det skulle gå smidigare och jag skulle slippa stressen.

Att “lära håret” att inte bli tvättat mer än en gång i veckan, kan jag berätta - mår bara håret bättre av. (Nu röker inte jag, eller har ett jobb där man måste tvätta håret efteråt ifall nu nån grimaserar av äckel av att lsäa det här)

Jag fick i läxa att jag skulle stänga av vattnet mellan intvålandet, schamponering och sånt. Och försöka prata för mig själv, vilket jag gör ändå men nu var jag tvungen att säga att nu tvättar jag min arm och så vidare. Det var verkligen skitsvårt för mig, men till sist började jag lära mig slappna av de gånger jag kände mig extra stressad.

En väninna till mig förresten ;-) är en hobbyhypokondriker PlusPlus. Hon håller jämt på och snackar om sensationer hon känner på sin kropp eller är missnöjd med och jag höll på att åka dit på det jag också efter ett tag, med all den här medvetna närvaron i duschen, kände jag. Men det gick som tur var över.
Herregud - jag tror att jag hellre är omedveten om eventuella  gäddhäng, celluliter eller annat som kvinnor tydligen har…

Jag fick visserligen något obehagligt på mitt medvetande på köpet. Nämligen Ågren över hur jag lat jag är på att frisera lite här och där sen jag blev singel.
Men å andra sidan, jag tröstar mig med att NÅGON måste sätta stopp för Giletteromantikerna och denna någon kan lika gärna vara jag. 

Nåja, att spara vatten medan man duschar är kanske normalt för en villaägare och det vorde bli normalt för alla om man ser det ur miljösynpunkt men nu handlade det inte om att jag spolar för mycket vatten utan om hur jag upplever att min värld snurrar fortare än jag hinner med. Det är därför jag behöver strategier. Till bland annat duschandet. Det här med det snabba duschvattnet blev förresten mycket bättre när jag höjde Concertan från 54 till 72 mg/dag.

(Nej, bada blev inget alternativ, det blev för blött kring golvet och kallnade för snabbt, när jag hela tiden sprang iväg från badet och gjorde grejer. Jag har nog aldrig gillat att bada tror jag. Basta däremot är härligt. Men jag har ingen bastu.)

När jag blir riktigt stressad och börjar ta till långsam kontroll för att få allt att fungera i små fyrkanter så hjälper nog inga andra mediciner på mig, än en krossad skalle tror jag. Näe, jag ska inte ta bort mig. Jag har ju sagt/skrivit att om jag nån gång tar bort mig i nåt svartsynt anfall så gör jag det på skoj, bara för att prova hur det känns. (Kanske jag borde göra något åt min morbida humor eh?)

Jaha, vad menar jag med det då, långsamma fyrkanter. Ungefär så här; Min rymd/platser/hörn/händelser består av visuella fyrkanter. Alla kanter ska vara lika långa och nu snackar vi mentala nanomillimeter. Inte fysiska.

När jag tappar kontrollen pga olika anledningar, kan vara nåt så enkelt som att jag inte har sovit tillräckligt på en vecka (som just nu när är jag nere i kanske 3-5 timmar per natt med många vakenavbrott) eller oroar mig för något konkret som att jag inte har råd med något viktigt så arbetar jag mig framåt och tänker i fyrkanter. Det går vääääldigt långsamt och jag vet att många känner igen sig och/eller sin partner i det här beteendet.

En annan väninna till mig har en man som gör så här så fort han måste tänka, göra och prata/vara trevlig samtidigt. (Han är bippo, med vad de tror är add men det är inte färdigutrett, så hans allt annat än hyperaktiva addbeteende och så plussar vi på de långsamma fyrkanterna - då kan ni tänka er *skrattar gott* ) Hon blir galnare av det där långsamma fyrkanteriet än av något annat han gör så jag fattar ju att det nästan måste vara jobbigare att vara utsatt av det än att leva i det när det händer.

Det här att föra saker och ting “i tur och ordning på en liten yta” (även tankemässigt nu alltså) gör en hel massa “normala” människor har jag sett, men den som kan göra sånt här medvetet för att på så sätt bli mer effektiv och få tid med annat, får energi av att bli klar eller hålla många bollar (eller fyrkanter) i luften/tankarna samtidigt. För mig fungerar det mer så att jag absolut inte är närvarande i det jag gör ens för en minut när jag blir stressad. Jag tänker istället hela tiden på nästa moment jag kanske kommer att glömma därför att jag är jag tvungen att stanna kvar i en händelse tills den är klar. Därför stressar det ännu mer.

Jag låter väldigt uppstyltad och rent ut sagt autistiskt tänkande i det här förklarandet märker ag när jag beskiver alltihopa, men så fungerar det i alla fall. Fast nu när jag har skrivit det här blir det lättare för mig att komma ihåg när jag ska förklara för min shrink, minnas hur det brukar yttra sig så jag vet att jag kan jobba på det..

Det här sättet att fungera har jag i alla lägen. På ett bra sätt när Concertan fungerar som ”smartast“ däremot, när jag blir stressad blir jag handikappad eftersom jag blir handlingsförlamad, tvångsmässig och antisocial av det här beteendet.

————————————————-
Enligt wiki:
En fyrkant är en rätvinklig tvådimensionell geometrisk figur med fyra sidor. Används ofta vardagligt inexakt som synonym till kvadrat, men kan i själva verket lika gärna utgöra en rektangel. Jämför med fyrhörning, som inte alltid är rätvinklig.

————————————————————————
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om stresshantering, shrink, handlingförlamning, psykoterapi, tvångsmässig, kontroll, duschvatten

Mitt hem är ett inferno av damm och röra nu igen. Jag tycker att jag städar mest hela tiden med “någon dags mellanrum ibland” och sen upptäcker jag att det är en vecka eller TRE sedan sist eftersom jag har börjat hålla reda nå NÄR på anslagstavlan. Så nu jäklar kan jag inte komma undan faktum.

Jag skulle ju kunna strunta i att skriva upp detta NÄR eller hur? Men det hoppas jag inte att jag börjar göra, för mitt minne blir allt sämre och min syn med. Häromdagen fick jag nästan en chock när jag hade glasögonen på mig när jag låg på golvet och försökte hitta nåt jag hade tappat under bordet.

Fast jag vet vad det är förstås. Bippotider. Lamictalen tar faktiskt de snällare uppåtperioderna också och inte bara svackorna, men däremot så verkar concertan inte alls särskilt mycket på genomförandekraften när det går uppåt och viiiidare.

Jag kommer på grejer att göra, börjar men släpper dem i farten när det blir för bippat. Jag pratar inte impuls på kort sikt, det är mer planerade grejer jag får problem med. Vet inte om andra också funkar så men så är det för mig verkar det som.

 Jag har skippat MASSOR av mycket viktiga saker jag borde ha gjort den senaste tiden. Och lagt dem till listan över sådant jag inte heller gjorde under den senaste dödgrävarfesten. Och sen glömde bort.

Glömskan inbegriper i vanlig ordning folk jag har projekt med, borde ringa till eller tänka på hur de mår eller nåt. Men det blir inte av det heller. Ibland tänker jag att jag borde ta mig i kragen och skärpa mig.

HA HA HA HA HA HA HA HA HA

Sist jag gjorde det tog hyperaktiviteten över, jag blev på så oerhört gott humör av allt jag skärpte till och hann med så mycket att jag SJÄLV trodde mig när jag sa att jag orkade. Det tog säkert en vecka att komma ur den skärpta kragen. Jag pallar inte att träffa folk irl såna gånger.

Jag kommer att ta lite ledigt från datorn fram till helgen typ. Även om det händer så mycket kul. (när gör det inte det!!!) De av er som har dubbelkoll, kommer att märka det lite mer än andra.

Jag måste eventuellt dra ut kontakterna rent fysiskt och vägra att göra nåt på en dator om ingen annan är närvarande och kan hjälpa mig att hålla mig till sak. För visst har jag berättat att jag är datormissbrukare och att det här händer som oftast när jag slutar sova och börjar gå på en långsam tomgång?

 Det behövs inte internet till sånt jag gör i vanliga fall på datorn, kanske petar med i många timmar och sedan förkastar på en sekund för att aldig använda igen, men ofta blir det att jag bloggar också när jag håller på. Särskilt om det är meningen att jag måste göra något jag borde. Om jag inte missbrukar datorn hittar jag på nåt annat att hålla mig överfokuserad på. Håll tummarna för att det blir damm den här gången.

Tråkigt nog har jag laddat ned en ljudbok från biblo idag som jag håller på att lyssna på, men jag får ta och skriva upp vart jag var i kaptlena för man får ju låna dem i 28 dagar och fortsätta sen.

Tur att hunden också har damp, han har inga problem att gå långpromenader om så klockan är 3 på natten. Nu ska jag chilla ned med kaffe i tvsoffan.

————————————————————-
Läs även andra bloggares Ã¥sikter om datormissbruk, concerta, lamictal, bipolär, ostädat

Det händer spännande saker i veckan. Psykbryt som inte bara har en av de busigaste, roligaste och smartaste bloggarna på webben om psykiska bekymmer och besvär har lite olika teman för sig ibland. Nu är det temaveckor med Borderline som gäller.  

Jag vet att det finns många där ute med bipolär sjukdom och ADHD som även faller under diagnoskriterierna för borderline och som jag fattar det, går under epitetet personlighetsstörning. Ställ in feedsen till dem NU!

Jag brukar, precis som alla ni andra som också har crazy-diagnoser (jag är stolt över att va crazy ba så ni vet..)  att diagnostisera mina medtrafikanter, ungarnas kompisar och annat löst folk mest hela tiden. Det händer att jag burkar GISSA att någon enstaka även faller under borderline. Men det ska liksom mycket till först.

Jag tror att jag är bra på att gissa rätt
Även NT är jag bra på att upptäcka. NT=Neurotypisk. NT tror själva att NT betyder NORMAL, men se det gör det inte även om de så gärna vill vara “normala tills vidare” i sammanhang där de frotterar sig med underliga människor som mig själv. Jo, jag vet att jag är en underlig person för många. Inte ens mina egna vänner förstår mig hahaha, näe jag skojar bara. De är helknäppa själva nästan allihopa (ett kriterium för min vänskapskrets) så de brukar fatta till sist. (ja ja, jag har distans till knäpperiet när jag är TVUNGEN men inte just nu här i MIN blogg)

I alla fall har jag kanske lärt mig att inte säga så mycket numera när jag ger andra diagnoser pga hur de beter sig om och om igen, även om en del verkligen borde få veta att de förmodligen har nån psykiskt relaterad diagnos.

Jag kan allstå inte särkilt mycket om borderline. Inte hur det funkar på vuxna i alla fall. Javisst har jag läst Bernies eller vad hette hon nu? bok men mest för att jag ville läsa den innan jag stack den i händerna på min tös vars klasskompisar blev emos mitt i allt, i steget mellan sjätte och sjunde klass.

 Jag kommer ihåg att jag kände igen histrioniska och narcissistiska personlighetsstörningar (se nedan) i ett par av människor omkring mig i mitt liv när jag har läst om kriterierna.  Jag läste på lite om allt möjligt när jag var på jakt efter att lära mig allt jag kunde om mina egna diagnoser och gick vidare och letade efter info om de här grejerna också. Jag försod rätt snart att jag inte hade borderline.

Det här har jag kopierat från Wiki
Personlighetsstörningar i DSM-IV-TR

DSM-IV-TR är en diagnostisk manual som, tillsammans med ICD-10, används av psykiatriker och psykologer för att ställa psykiatriska diagnoser. Den definierar tio personlighetsstörningar, som är grupperade i tre kluster.

Kluster A - udda eller excentriska störningar:

• Paranoid personlighetsstörning
• Schizoid personlighetsstörning
• Schizotyp personlighetsstörning

Kluster B - dramatiska, emotionella eller oberäkneliga störningar:

• Antisocial personlighetsstörning
• Borderline personlighetsstörning
• Histrionisk personlighetsstörning
• Narcissistisk personlighetsstörning

Kluster C - räddhågade störningar:

• Fobisk personlighetsstörning
• Osjälvständig personlighetsstörning
• Tvångsmässig personlighetsstörning

Utöver dessa innehåller en kategori för störningar som inte passar in i något av ovanstående, men som ändå klassas som en personlighetsstörning. Denna kallas för Personlighetsstörning UNS (utan närmare specifikation). Tidigare utgåvor av DSM har även innehållit diagnoserna Passiv-aggressiv personlighetsstörning och “Self-defeating” personlighetsstörning.

Det får räcka från mig om detta. På psykbryt däremot, kommer det att blogga lite gäster och andra intressanta människor. Bland annat den här killen Christoffer

 ———————————————————————–
Vad har andra bloggare skrivit för intressanta grejer om Borderline, histrionisk, narcissist, personlighetsstörning, psykbryt, temavecka

Jag satt och läste en massa inlägg som jag missat hos “Mitt bipolära liv : Ups and downs i en manodepressiv vardag”.
Jag ser nu att jag glömt att lägga in henne bland länkarna föresten! Fy på mig.

När jag läste en grej hon skrev till en person…

Mitt humör är inte att lita på, även om det blivit bättre med den medicinering jag stått på det senaste året. Jag har kontinuerlig kontakt med psykiatrin och går just nu i kbt-terapi för att hitta sätt och metoder att hantera mig själv.

…reagerade jag för då slog det mig.. JAG har börjat kunna lita på MITT humör.
Inte helt och hållet men nästan. Jag anser att det är medicinerna tillsammans med terapin som har hjälpt mig att kunna hantera det här mer och mer för var dag som går.

Mitt humör är visserligen fortfarande explosivt, jag blir arg, glad, uppgiven, lycklig, entusuastisk, ängslig och hyperaktiv på en sekund, och jag kan inte heller alltid dölja det om det skulle krävas.  OM det inte är för maskera såna enkla grejer som faktiskt är rent traumatiska för mig. En sån sak kan vara att man fräckt frågar mig om min välsignelse “går det bra det här för dig?” (”att jag ligger med ditt senaste ex sen en tid tillbaka, att jag tog med min kompis som jag vet att du avskyr på din tjejmiddag - men hon är så ensam, att jag skickade din kollega istället etc..”) och sen förväntar sig att få ett “ärligt” svar. Jag ljuger ALLTID såna gånger. Oja, det går så bra sååå! Onej, inte ska du ha dåligt samvete inte..

Det inte finns något annat att säga eftersom den här typen av grejer alltid händer när det är för sent att göra nåt åt det. Även om det skulle vara mina bästa vänner som skulle ge sig till att fråga sånt där skulle jag göra likadant. Och råläsa lusen av dem efteråt.

Det som jag tycker visar att jag börjat kunna lita alltmer å mitt humör igen är att jag vågar bli öppet och direkt förbannad på oartiga människor som tror att jag ska ta ansvar för deras problem. Som utnyttjar mig för att de kan. Jag vågar lita på att jag inte bryter ihop för att jag säger ifrån omedelbart. Jag har ju alltid haft ett jäkla humör, snabb att gapa om vad jag tycker och tänker, men jag har ändå varit hudlös då det gällt sådant som jag märkt att till och med de som säger sig vara extra känsliga och lättstötta verkar klara av att hantera. Om inte annat så genom att sätta sig och storböla: Varför göööör du så här mot mig? *buää buäää*

(Svar: För att jag kan)

Jag skulle skriva ett inlägg om det här med Damptanterna, tänkte jag. Men så hamnade jag som av en händelse på Spegelbilds blogg och började lösa hennes ekonomiska problem istället, med mina otroligt detaljerade, konkreta och mycket visa tips och råd.

*skrattar hysteriskt*

VARFÖR i helskotta måste jag dampa iväg på det där viset? 

———————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om damptanter, spegelbild, ekonomiska problem